Aftonbladet – 22 juni 1868, sida 4

stas de stackars utskrifna konstanmälarne redan nu att börja sina referater så här: Mina ärade konstälskande damer och herrar! Vi letva i en rörlig vid! De konstnärliga folkvandringarne äro i full gång och vi bo vid stora iandsvägen. ha redan gästats af infödda amerikanska italienare, svärtade negersångare från Old England, hvitmenade heliofober från Senegzambien, veritabla förklädda svenska natursångare, äkta importerade tyrolare från S:t PauliAlperna i Hamburg, knifkastande kineser från Judenstrasse i Frankfurt an der Mose, Ökenormar från Nyboder, guttaperka-utlänningar från Östergade och i-luften-fritt-utsväfvande grekinnor från Slagelse — vi ha sett en af de sju eftergjorda hrr Donato dan solo på sitt enda existerande ben och vi ha sett den enda sanna Pepita, — som, enligt alla balettmästares försäkringar, icke hade begrepp om att dansa och, enligt alla språkkunniges vittnesbörd, ännu mindre kunde tala franska, och, enligt alla förnuftiga menniskors omdöme, minst af allt kunde spela komedi — mer än ett halft hundrade gånger å rad proppfylla teatrarne genom att dansa El Ole och gitva scener på franska; vi ha sett Bem-Zoug-Zougs bygga menniskopyramider, hvilkas öfversta figurer försvunno bland Alhambratheaterns moln och perser producera sig på toppen af stänger, som rakade upp öfver Tivolis tråd, och på senaste tiden ha vi sett bröderna Strasbourger haka sig fast vid hvarandra uppe i trapezerna i grupperingar, som blott kunna förklaras af ett magnetiskt samband mellan den enas nacke och denandras vrist, att icke tala om familjen Braatz prestationer i den högre ledlösheten och balanceringen, som bragt alla osteologer till förtviflan och suspenderat de Newtonska tyngdlagarne från kl. 9—10 e. m. — vi ha sett det allrahögsta af alla balancerings-konststycken: vi ha sett den vackra Emmy Braatz i akrobatdrägt på toppen af en persisk stång intaga de otroligaste ställningar utan att ett enda ögonblick komma så mycke: uvanför skönhetsoch anständighetslinien, att den allradygdigaste anmälares nervsvaga blyghet kunde taga anstöt — — — men, mina damer och herrar, det finns dock ett konstnärsfolk, som aldrig förr än i förgår låtit representera sig hos oss, och det är — japaneserne. Så der ja, nu är inledningen öfverstånden! Då anmälaren i fjol gästade verldsutställningen i Paris, dit alla upptäckta och oupptäckta länder hade sändt konstföremål, hörde han ofta de andra utställningsgästerna tala om ett japanskt drakFALK? hvars balanceringskonster skulle öfvergå både det troligas och otänkbaras gränser. De arbetade hvar afton i Cirque Napoleon och, enligt tidningarnes försäkringar öfvergingo deras representationer till och med Boutevard de Crimes förbrytaremelodramer i nervskakande effekt. Då emellertid anmälarens nerver hade ferier, efter som han reste för sitt nöje och icke såsom anmälare, ansåg han sig icke förpligtad att öfvervara deras representationer och uppsköt det ad calendas grecas. Men en anmälare undgår icke sitt öde. Vill dansken icke resa till Japan, så reser Japan till honom. Vi trodde, att det ärade asiatiska konstnärssällskapet hade rest tillbaka till Asien, ty en gång i vintras läste vi, att det gaf hof-föreställningar hos en af de större asiatiska furstarne — så vidt vi minnas: H. M:t kejsaren af Ryssland, som hade betalt sin biljett med 1000 silfverrubel — men en tid efteråt hörde vi att den konstälskande konungen af Preussen allernådigst hade tillåtit dem att gratis producera sig vid hans hof. Af ett engelskt blad erfara vi, att sällskapet för ögonblicket befinner sig i London och derifrån reser till Madrid, der det är engageradt mot 20,000 rigsd. i månaden, och ändock uppträdde slet i söndags på Alhambra i två föreställningar. Det är bra gjordt! Af affischen finna vi, att det här varande sällskapet är det enda, som har Taikuns tillåtelse att uppträda i Europa. I fall det har gengångare i London, är det således bara oprivilegierade, otilliåtna japaneser, som narra engelsmännen, vi ha de verkliga, de riktiga, de enda konstnärer, som ha fått japanskt patent på att förbluffa europeerna på japanesiska! Man skulle tycka, att det är alldeles likgiltigt om dylika konstnärer och konstnärinnor äro parenterade japaneser eller icke, men det är ett stort misstag; derpå beror just den ostörda njut-i djogen af deras prestationer. Liksom hvarje suropå, som vill befinna sig väl i Kina, först och främst måste göra sig förtrogen med den öfverygelsen, att kineserna icke äro medmenniskor, utan kineser, och följaktligen att ett kineslif icke an noteras till samma kurs som ett menniskolif, ikaså är det mycket lugnande för hvarje åskålare af de japanska konsterna om han kan tillegna sig den uppfattningen, att japaneserna egentigen icke äro menniskor med samma slags nerver, känslor och lif som vi, utan att de utgöra ett säreget species af bipeder, som sätta så litet värde på lifvet, tt de vid högtidliga tillfällen betrakta detsom en stor nåd att få kejserlig tillåtelse att skära upp magen på sig, och att om en af dem skulle föriora balansen, så kan man hafva samma tröst som när en ollonborre faller ned ur träden: De bruka icke dö deraf, och i alla fall finns det så god råd vå dem. Vi tillstå att vi haft mycket svårt att tillegna o88 detta sätt att se saken och att vi med möda under representationen kunnat fasthålla det, men avad får icke en konstanmälare göra för sin pubtik! Vi assurerade våra nerver, suspenderade våra ,nedmenskliga känslor för hrr Tikun—Mats—Ker, Ha—Ro—San, Godai, Tassa, Tora och Lilla Tommy, ja till och med för fröken Djo—Shjonja— Mats Noske, och beslutade att betrakta dem som ett slags större, dresserade ollonborrar, hvilkas xonststycken vi skulle se och beskrifva, och så gingo vi ut till Alhambra. Om det var dessa förberedelser eller japanesernas vidunderliga säkerhet, som fällde utslaget, skola vi icke säga, men säkert är, att vi aldrig ha varit så litet oroliga vid någon dylik föreställning som vid denna. Till och med vid de fabelaktiga produktionerna på ståltrådslinan glömde man efter få ögonblick alldeles, att någon fara kunde vara å färde. Medan alla europeiska balanceringsonstnärer mer eller mindre gitva intrycket af att le utföra ett utomordentligt svårt konststycke, är wemligen detta icke fallet med japaneserna. De söra ej en antydning till en enda vacklande eller .notvigtsökande rörelse; det finnes icke ett spår af spänning i deras fayenceansigten och man behöfver bara se den långsamhet, hvarmed de arbeta, för att öfvertyga sig om att hvad de utföra icke ir för dem annat än hvardagsarbete. Emmy Braatz, som otvifvelaktigt har uppnått det europeiska non dus ultra af lugn och säkerhet, lär, efter hvad let berättas, medan publiken ryser under hennes symnastik deruppe på den persiska stången, roa sig med att titta på sparfvarne, som förvillat sig till hennes närhet; men när fröken Mats—Noske uppe på telegraftråden drager på sig sina benkläler, kan man mycket väl tro att hon just hoppat ar sängen och ännu fortsätter någon skön, japansk lröm, ty det ser ut som om hon icke en gång sjort sig det omaket att öppna sina förtrollande Kinesögon. Första numret i föreställningen var ethnograiskt: hela sällskapet uppträdde i nationaldrägter ch bringade sin nationella helsning. Drägterna voro ytterst karakteristiska och helsningen omåttagt höflig: Tutti tutti på knäna med näsorna mot solfvet! Nu steg hr professor Tikon—Mats-Ker upp på tt bord, lade sig på ryggen med benen i vädret ch utförde med sina bara fötter en serie jongörkonster med ena tapetdörr. Sjelfva konsterna soro otroliga, men det märkvärdigaste var dock constnärens fötter. Blott för att få se dem är det värdt att köpa biljett, ty genom att betrakta dem srfar man för första gången huru ett par intellisenta fötter kunna se ut och hvad de kunna uträtta; i jemförelse med dem taga våra liktornade ;ostvelarrestanter sig ut som idioter. Hr professorns lemmar äro till den grad utvecklade, att han ar fyra armar, fyra händer och tjugo fingrar. Liksom den konstfärdige italienaren snurrar taraurinen på sin tumme, låter han hela dörren snurra vå sin lilltå. Derpå gjorde de små bröderna Tassa och Tora imancka kantsehueckkanster med ekarnelinade salhd 8 i ö h (AD se mn pr .