Aftonbladet – 20 juni 1868, sida 3

Te ar on Aa AD ämnet egnaät en djuptänkt sinnrik symfoni, i . hvilken scherzot (Drottning Mab) särskildt väckt beundran. Dessa arbeten äro emellertid numera temligen förgätna eller urmodiga, samtliga, enligt hvad franska kritici förfäkta, emedan man försökt täfla med Shakspeare och icke lyckats deri. Om Gounods sköna konstverk, som på vår scen helsats med så I lifligt intresse, kommer att lefva genom tiI derna, torde detta bero icke så mycket derI på att han vetat fatta och tolka den store , tragedimästarens verk, som derpå att han förmått i sin konst gifva sanning och lif åt de karakterer, som denne förevigat i sin. Vanskligt är att i detta hänseende söka angifva gränslinien mellan tonskaldens pligt att underordna sig gentemot den ursprunglige diktaren, och hans lika bestämda skyldighet att äfven vara sjelfständig. Säkert är att med de former, som såväl för poesi som musik hittills äro giltiga och fattliga, det vore ett orimligt vågstycke att söka i operan sammanfatta och återgifva sorgespelet i dess helhet, att göra sig till allenast öfversättare; och långtifrån att räkna honom det till last lär man derföre Gounod tack skyldig för det Than i det herrliga skaldeverkets innehåll och form sett en förträfflig vägvisare, men icke målet. På de begge hufvudpersonerna, Romeo och I Julia, måhända det mest intagande menniskopar, dikten någonsin framställt, har Gounod, såsom lätt var att antaga, äfven koncentrerat hela sin snvillekraft. Den renaste, innerligaste känsla tolkas häri det mest smekande välljud, och icke nöjd med att förherrliga de begge älskande genom den rörande skildringen af deras kärlekslif har maöstron sökt för dem eröfra hela vår sympati, beundran, aktning, medlidande, genom att äfven teckna i de skönaste drag deras uppoffring, deras trohet, deras mod i farans stund, deras hängifvenhet i dödens. Det tyckes som skulle han sjelf ha förälskat sig i sitt ämne, så på djupet går han dermed, så både djerf och ihärdig, utförlig och omvexlande är i detta hufvudsyftes vinnande hans diktning; och onekligen har han dermed i rikaste mått häfdat sitt anseende såsom en erotisk tonskald af högsta ordningen. Tyvärr har han icke lyckats härmed utan att uppoffra mycket annat, som skulle ha förfullständigat konstvärdet af hans verk. Med förvåning finner man en konstnär med hans öfverlägsna bildning hafva afstått från flera bland de mest gifvande momenter, sorgespelet ställt till hans förfogande, exempelvis den makalösa expositionen, i hvars scen. Annu lifligare saknar man i tondikten snart sagdt allt det egendomliga, djupsinniga, tankrika i den scen, som skall framställa Julias skendöd; och ett bland de mest hänförande intrycken af Shakspeares mästerverk går fullkomligt förloradt, då man icke här i slutscenen förnimmer huru hatet försonas, huru Capulet och Montagu vid de båda ungas dödsbädd räcka hvarandra händerna till förlåtelse och frid. De karakterer som jemte Romeo och Julia i handlingen uppträda har kompositören icke lyckats individualisera. Ett försök härtill finner man visserligen i Capulets första sång, som onekligen tillhör operans glanspunkter, men Mercutios visa om sömnens få tecknar här icke hans personlighet; lika litet framstår Stefanos i hans temligen inkonseqvent hållna romans, och pater Lorenzo har icke mycket som särskiljer hans karakter från förutgående teckningar af samma genre. I detta afseende uthärdar operan på intet sätt att jemföras med Faust, hvari såväl Margaretha och Mephistopheles som äfven Siebel och Valentin ega individualitet. Hvad åter beträffar jemn, ädel stil, konstnärlig värdighet och flärdlöshet betecknar Romeo. och Julia onekligen ett framsteg. Till de banaliteter och afvikelser som i Faust så ofta störa njutningen finner man här knappt något motstycke, det ytliga effektsökeriet är nästan helt och hållet bannlyst, och då maöstron funnit uppgiften alltför kolossal har han ödmjukt undvikit den hellre än att genom dess mindre lyckliga lösning blotta sin underlägsenhet. Blott hvarest situationen så fordrar förekomma egentliga enskildheter, så som de begge visnumren, den förträffliga G-dur-qvartetten, epithalamiet, drömmen; i allmänhet sluter sig den ena detaljen lätt och otvunget till den andra, och särskildt ifinalscenerna har maöstron ställt sig hvad man af den stora operans stil har att fordra noggrannt till efterrättelse. Beklagligtvis är arbetet temligen rikt på reminiscenser. Faust., Sylvian, Robert, Hugenotterna skymta icke så sällan frami partituret. Ett obehag är för öfrigt bristen å lifliga och lifvande rytmer, och icke utan rargelse varsnar man huru tillbud till sådana mången gång resultatlöst öfvergifvits. Vi nämna såsom exempel den präktiga fras som i första akten tecknar Mercutios trots mot Capuleterna, och det i äkta fransk stil hållna preludiet till Stefanos romans, hvaraf man väntar sig något vida friskare och mera dramatiskt betecknande än det som sedan följer. De brister som i operans mindre väsentliga beståndsdelar uppenbara sig tjena emellertid att förhöja intrycket af det hufvudsakliga, erotiken, och de förtrollande momenter, hvari denna är allrådande, skola helt visst för långliga tider bevara allmänhetens intresse åt detintagande konstverket, likasom de utan jemförelse äro dess förnämsta prydnader. Af sådana nummer som den grifinde prologen, kärleksduetterna, Romeos kavatina, vigselscenen m. fl. samt af den stundom praktfulla, stundom ytterst förfinade instrumentationen hänföres och tillfredsställes vörarens känsla till den grad att han gerna öfverskyler de svagheter, som röja sig i detaljer, hvilka fordrat mera af tonskaldens dramatiska skarpsinne än af hans musikaliska inspiration. Fru Jacobson har af sin debut i Julias parti skördat en triumf som sällan vid de första fjäten på scenens tiljor kommer artisten till mötes. Såsom konsertsångerska har hon redan och många gånger aflagt utmärkta prof, och då vi alltid haft i minne de förtjenster, hon inlade i återgifvandet af titelpartiet i Felicien Davids La!la Rookh, kunde det icke vara oss en öfverraskning att återfinna desamma i en sångroll, så tacksam som Julias. Det som är förvånande och i främsta rummet förtjenar beundran är den utsökt fina takt och sunda urskilning, hvarmed hon dramatiskt framställer karakteren i dess utveckling och framåtskridande. Mottagandet af den första kärlekens oemotständställe operan börjar med en vanlig balettNN AR AR Rn hr fa ft ät Bär köer liga förtrollning, den oskuldsfullt frimodiga bekännelsen. Ivekan i dess höosta hänryvck