Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 2

Jaså, är det nu dit resan gäller? Men jag säger helt enkelt att jag ej reser någonstädes; då vill jag hellre ingenting veta alls. Jag förstår icke huru denne äfventyrare, den jag för långa tider gjort oskadlig, kan ingifva tant och Celie sådan oerhörd fruktan. Nej, ni må icke fordra att jag skall försaka lyckan samma dag jag med passion griper efter henne. Lyckan! ack, min stackars Armand, du tror da att du är älskad? Nej; men jag skall blifva det; jag vill blifva det. Jag har redan tillvunnit mig högaktnivg och sympati, och om det också skulle stanna dervid, har dock ensamt detta — från en qvinna sådan som hon — ingifvit mig mera stolthet och glädje än jag hittills erfarit under hela mitt lif. Må så vara; men det måste också stanna dervid. Från hennes sida är kärlek omöjlig och från din — ja, Armand, tro mig, du måste afstå från denna tanke. Aldrig! förr afstår jag från tanken på att lefva. Se så, lugna dig, mitt barn. Vi ha många allvarsamma saker att afhandla med hvarandra, men du är nu alldeles för öfverspänd. Jag hör dessutom Ernestine komma och vi blifva således afbrutna. I afton då vi bli ensamma och då du är fullkomligt lugn... ag måste underkasta mig hennes vilja. Jag tyckte att denna dag aldrig ville ta slut. Andtligen kl. 10 befano jag mig ensam med ant. Det lyckades mig att bibehålla ett visst yttre lugn och hon säg ganska väl att jag ej var sjuk. Käre Armand, sade nu tant, det är icke vf fruktan för den der främmande äfventy aren, som mademoiselle Merquem önskar att lu må resa; hun vet att han i gär begitvit