Aftonbladet – 18 juni 1868, sida 2

ver jag icke lugnt förr än den der banditen rest sin väg. Förbanna mig, min bror, är hon icke en bra flicka och alls icke någon toka. Jag skulle nästan vara frestad att besöka henne på hennes mottagningsdagar; hon har bedt mig komma. Vi voro nu framme, men ingenting kunde förmå Stephen att gå in för att helsa på min tant. Han tog sin Mats ur skolan, lofvande att komma och: se om mig följande morgon, innan husets damer voro uppstigna Tant var ensam i salongen. Ernestine tog sig sin siesta på sitt rum under förevändning af att läsa. Då tant fick se mig, spratt hon till, skyndade fram och strök undan håret från min panna. Ack min Gud, hvilket sår,, utropade hon, och så nära tinningen sedan Det är ju förskräckligt, alldeles! Säg mig, ir det verkligen sannt att det alls icke är farligt ? Hvad,, utropade jag, tant vet då relan?... Jag vet allt, min stackars gosse. Madenoiselle Merquem skref visserligen bara ett par ord i går, men i dag morse var hon här slockan sex och tog mig på sängen för att ala om allt som rörde både dig och henne. Du älskar henne således, du älskar henne, ler åtminstone tror du dig göra det. Jag yckte väl, jag, att din vänskap lutade ät let hållet, men du är alltid så entusiastisk ef dig, att jag trodde det var derför. Och lessutom litade jag på Celies klokhet och örstånd. Stackars lilla Celie!... hon är bra ;ppenhjertig och hederlig. Hvarför säger tant stackars Celie? Ack, ag ber tant, tala om för mig allt hvad hon agt.n Ja, du skall få veta allt; hon vill det. Men i morgon maste du ändå resa till 1taien, Armand.s