Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 3

tet på det poetiska området, hvarefter han slutade med det förtroendet att han var ruinerad, emedan han vid skeppsbrottet hade förlorat en dyrbar portfölj, atskilliga klenoder och dessutom sina familjepapper och ett fruntimmersporträtt. Då han ansåg oss tillräckligt rörda af sin olycka, bad han oss med det snaraste ombestyra insamlingen och låta honom få tala med fröken, som kanhända toge honom i sin tjenst såsom kock eller renskrifvare. Hvad er sista anhållan beträffar, sade Stephen, tänker ingen af oss rekommendera er, emedan ni är en pultron och dessutom ganska otacksäm. Er herre, eller hvad han skall kallas, är en lufver, det veta vi, men för att rädda er utvecklade hän i alla fall ett oerhördt mod, och ni har lika mycket honom som min kamrat här att tacka för lifvet. Säg således ingenting vidare om honom, ty det har ni ingen rättighet till. Se här, tag detta och bege er af till Etretat och det utan betänkande och låt oss aldrig se er mera! Sedan vi sålunda voro befriade från både herrn och tjenaren, satte vi oss ned att äta frukost tillsammans med familjen Guillaume, och påminnande oss en hel hop saker från gårdagen — något som alltid är fallet då man kommer i ro efter en ovanlig händelse — räckte måltiden ganska länge. Jag lät timma efter timma förflyta, i tanke att Celie skulle komma till byn ett slag, men hon kom icke, och jag måste tänka på att återvända till min tant, som kanhända var orolig öfver min frånvaro. Jag uppsteg i min kabriolett och Stephen följde med ända till grinden vid Plantier. Under vägen tillstod ban att han berättat allt hvad han visste om brasilianaren för lille amiralen — så kallade ban Celie — då han föregående. af-. ton gått tillsammans med Berne uppför gångs. stigen. : ; (Forts. följer.)