Aftonbladet – 17 juni 1868, sida 3

ITegners Frithiof — Geijers Vikin; En jemrförelse af Israöl Hwasser. IH. Hwasser ansåg såsom ett eget och i a seende på Terners personlighet betydelseril drag i hans Vikingabalk att det var Grek lands öar, med lunderna, templen och pela gångarne, som gjorde Frithiofs längtan ti Ingeborg och fäderneslandet så stark i käm pens bröst. Det som hos Tegner näst nordiskheten skritver Hwasser — måste fästa betraktarer uppmärksamhet är hans hellenism. Inge svensk skald har haft en så rik, säker oc lefvande bekantskap med grekernas bildnin som han. Efter hvad man sagt mig ska han i den filosofiska sidan af Jenna bildning grammatik m. m. knappt gifvit någon anna i vårt land efter. Men olik de flesta, som å denna bildningsgren egna sina studier, stan nade han icke dervid, utan han framträngd till dess lefvande ande och emottog dess in flytelse samt införlifvade densamma med sit eget verkliga inre. Derigenom fick hans kons regel och ordning, symmetri och behag. Mei ej nog dermed! Hans nordiska sinnelag upp: mjukades och förlorade den hårdhet oci skarphet, som utmärka Lings och Geijer: nggudinnor, men äfven den kraft, som göl isynnerhet den sistnämnde så mäktig. Der fullkomliga sammansmältningen af grekish skönhet och nordisk kraft egde dock ho: Tegner rum blott partielt här och der, dö deremot man på många ställen träffar dem kämpande med hvarandra eller, åtminstone sammanblandade utan verklig harmoni. Dessutom hade Hellenismen på Tegner samma skadliga inflytelse, som den har nästan på alla, som vid dess studium icke fastna qvar i bokstäfvernas, ordens och frasernas gallerverk utan verkligen införlifva sig dermed. Den förhöjer sinlighetens kraft och, så till sägandes, försonar menniskans samvete och känsla af den moraliska renhetens värde, med den passion, som bestämmer den förra till affall och utsväfning. Jag säger icke att Tegners sinlighet vann det grekiska raffinement, som åt så många andra skänkt rosenskimrande gudamasker, till fördöljande af de vidrigaste laster, och fortgått genom tiderna, såsom en, det djupaste inre sedeförderf, skyddande lögn. . Tvärtom behöll hans sinlighet uti de uttryck, hvarigenom den gaf sig luft; sin oförställda nordiska grofkornighet. Med den yttre torm den antog, hade de grekiska ratierna ingenting att skaffa. Den var alldeles fri från deras förskönande och förställande smink. Den införlifvade sig med hans ovanliga qvickhet och besudlade till mångas förtrytelse hans för öfrigt glada och förträffliga skämt. Det var blott den tolerans hvarmed han sjelf troligen bedömde denna sitt lynnes vidriga aberration, som hade hellenistisk rot. Det vore dock väl, om denna örvillelse egt rum endast i ytan, men den rängde utan tvifvel djupare och jag åtminstone har den öfvertygelsen, att den sinnessjukdom, som kastade sitt mörka täcke öfver hans senaste letnadsskifte, hade, om icke in enda, dock sin förnämsta rot uti detta ans naturliga, men af hans hellenistiska bildMae AL ELON HA Sr BO REKA AED NA TANIA AE NN CIN ERAN RASEN