Aftonbladet – 15 juni 1868, sida 3

tpresten, och folket infann sig. Fördomen . han uppbar mycken välvilja utaf båda. Ifrån Stockholm reste han denna gång öfver Hernösand till Vasa och Uleåborg, der han sammanträffade med Lönnroth, som följde honom in i östra delen af Finland långt inåt, och återvände öfver Kuopio till Uleåborg, samt fortsatte resan vidare ensam öfver till Luleå och vidare landvägen till Torneå samt in öfver det ryska gibietet till Kautokeino i Norge, dit han ankom om våren 1841. Hans hjeltemodiga och uppoffrande hustru hade beledsagat honom på den långa färden. De utgifna böckerna med det nya skriftspråket slogo an på lapparne, som snart lärde sig läsa dem. Men i det aflägsna Karasjok vid södra delen af Tana-elfven förklarade man, att man icke ville ha de nya latinska böckerna, äfvensom att de icke ville komma i gudstjensten, emedan de icke ville hafva några nya påhitt. Stockfleth svarade dem, att han ändock skulle hålla gudstjenst. Men du kan icke hålla aftonsång då ingen kommer!, — Det är en som kommer., — Vill du hålla aftonsång för en enda.? — Ja, det vill jag. — Hvilken är denne ende?; — Ibmel (Gud), svarade mot skriftspråket var bruten, och alla, icke blott barnen, utan också de fullvuxne och en och ännan af äldre, kom till Stockfteth för att. lära sig läsa i de nya böckerna. Också en gubbe, öfver. 70-år gammal, inhemtade denna kunskap. Ett sammanträffande här i den högsta norden med Lönnroth och Castren gaf ett Jangenämt tillfälle till ännu starkare kritiskt studium af lappska och finska språken. Författaren omnämner att Kautokeino, dit de tre språkforskarne tillsammans begåfvo sig och som ligger nära den södra norska gränsen mot den långa inlöpande ryska kilen, år ner icke huru det då kom att afsöndras derifrån. De tre företogo vidare en resa till Leestadius i Karesuando i svenska lappmarken, der han fann att nybyggarne kommit i besittning af mer än hälften af det nödiga antalet renar. Enär nybyggarne hvarken kunna eller vilja umbära renar och renvaktare, så skola fjell-lapparne visserligen ej bli alldeles utrotade, men de flesta bringas att nedsjunka till tjenare och herdar. Såsom är, så hos oss; så har varit och är i framtiden nomadens Iott, yttrar författaren härom. — Likväl sör författaren de allvarligaste anmärkningar angående det förhållandet, att nordens beboende är betingadt af lappars existens tillsammans med rendjuren, de förre såsom oberoende. Resan inom svenska området blef förlängd till Gellivare, Jockmock, Qvickjock och åter öfver Gellivare till Lyngen i Norge; men icke långt derefter tillbaka tiliSvenska lappmarken, Qvickjock och öfver fjellet Alkavara förbi Veri-sjön (der han anmärker en botanisk sällsynthet: en växt, som skall vara funnen endast der och på Pyrenterna). Niesafjelli silfvergrufva begagnades nu till kaffekokningsgrop.. Man kokade med afrifven ljung. Efter månader återkomst till Lyngen; men derifrån ännu en gång ned till Karesuando, Gellivare, Jockmock, Qvickjock (;Tappmarkens påradien, Aneplog,, Sorsele, ycksele, Stensele, Vilhelmina. Ofverallt fann han den åsigten, att en g äns måste sättas för nybyggenas anläggande, på det att 4 nomaderna icke måtte utrotas, och detta också af det skälet, att de, som ha fast bosättning, skulle mest få ångra att icke ha stöd af lappbefolkningens rendjursskötsel. I Fredrika hade presten Grönlund gjort ansökning hos Hernösands konsistorium att få begagna det norsk-lappska alfabetet vid en svensklappsk öfversättning af Nya testamentet, men fått afslag. Deremot fann författaren vid sin framkomst till Hernösand, att konsistoriet till regeringen ingifvit en tidsenlig plan till förbättrad undervisning för Sverges lappska undersåter. Från Hernösand öf Gefle, Dalarne och Vermland till Kristiania, der författaren uppvaktade den nye konungen Oscar. I Kristiania ingaf förf. en ansökning, att prester för de lappländska församlingarne skulle obligatoriskt vara hemmastadda med det lappska språket. Kyrkodepartementet infordrade af sökanden ett förslag till författning härom. Tillika hade han begärt ytterligare fem års fortsatt anställning i sitt nissjonsembete Båda biföllos och fastställes. Ny resa till finnmarken år 1851. Denna ! sången stannade hustrun i Kristiania, emean resan påräknades icke bli förenad med någon långvarig vistelse. Beklagligtvis hade nu det svenska läseriets öfverdrifter hunnit från Karesuando till det norska Kautokeino, ler det yttrade sig med så nervös beskaffenret att det närmade sig till galenskap och anighet. Man hade isynnerhet fått ett högt oegrepp om att vara väckt och att hafva indenn. Med stolt känsla utaf dessa inre ndividuella förhållanden fortgick man till rakt för lärare, så framt de icke kunde ga sig hafva andem,. De svenska läsarenissionärerna från Karesuando samlade penungar i Kautokeino för att utskicka hundar ör att skälla. — Alla uppskrämdes med mål-. ingar om de fördömdas pina i helvetet. — Softer hemresan, men återkomst följande året, rade dessa utskickade förklarat sig ciförda Sristi rättfärdighet... Man steg i förvirring, rodde sig vara uppstånden utan kött, vara Xristus sjelf, m. m. — jemte alla de ursinigheter som vi till och med i mera bildade rakter af Sverge sett upprepas. Slutligen vungos personer medelst väldsamheter att luta sig till dessa ursinniga. — En af de ildaste anförarne måste afföras i arrest. lan fördes till Kristiania der han dog, sanolikt till följd af nervös exaltation. Dessa ippgifter om läseriet i Kautokeino har förf. ill det mesta upptagit efter embetsskrifvelse f en Hvaslef på stället. — Den som arreterades för sina våldsamheter emot andras asthet vid sina äsigter, yttrade, bland anat; För att frukta Gud måste man syna, ty endast den som syndar, fruktar Gud; tik nen vi frukta icke Gud, ty de som hafva andep kunna icke syndan... Vi äro andliga, eliga och rättfärdigal Skrik och sömnlös et atfölja dessa exaltationer, Då Stockfleth om till stället fick han sjelf erfara prof af eras öfvermod. En qvinna framkom och örklarade att han borde förbannas, bindas ch sättas i fängelse. En karl ropade vid amma tillfälle: Hon är en profet! Hören vad Lon säger!, Huru läserirörelsen slutades, har förf. närkvärdigt nog, icke meddelat, vidare än 1744 ännu tillhört Sverge.. Men han nämlank-H-ved or af afi fö or un lie nd De dö af ÖP Di ver ko: skr N Lju Må till nin To me vid Bei bet kor Be