Aftonbladet – 15 juni 1868, sida 3

;som han valde sig och som var att verka för de nordiska lapparne och finnarnes upple I lysning. nn) Icke utan intresse läser man författarens n berättelse om sitt deltagande i kriget emot svenskarne under Carl Johan, först i Holstein Jär 1813 och sedermera i Norge 1814. Föga kunde han då ana huru denne hans fiende a skulle bli hans säkra och kraftiga stöd unn I der hans egna menniskovänliga bemödanden eJatt upphjelpa den försummade nationali: n (sd teten hos Norges folkstammar i högsta nordlanden. nationalkärlek, beskrifver han kriget 1813, toch deribland det för danskarne hedrande t slaget vid Sehested, som så högeligen förtretade Carl Johan, och der Wallmoden lät e slå sig af den underlägsne prinsen af Hessen, , hvilken också efter segern gjorde sin med , skäl beundrade reträtt till Rendsborg. -) Stocktleth hade, efter det första kriget, t tagit afsked med kaptens rang; han omnämner icke, i sin flyktiga beskrifving om 1814 v års händelser i Norge, mer än att han deri deltog såsom löjtnant. Efter freden sysselsatte han sig med att ytterligare studera miIlitärväsendet, helst ingeniörvetenskapen, under beslut att gå i utländsk militärtjenst. ) Emellertid blef han fast anställd vid det norI ska nationalförsvaret, och blef kommenderad I tillmusketörskårens nordligaste kompani. Under god ledighet antog han, en huslärares befattning hos en kyrkoherde. Genom detta umgänge vändes hans håg tillbaka till den ursprungliga syftningen. Han beslöt aflägga teologiska examen i Kristiania, sedan han fordom under sin studenttid aflagt hedrande prof i förberedande ämnen. Efter aflagd examen och ordination sökte och erhöll han Vadsö pastorat — i grannskapet af Vardöhus, i yttersta norden. — Han begaf sig dit 1825, åtföljd af sin nyss vunna hustru, som egde mod nog att lefva i dessa utaf naturen hårdt behandlade länder. Det var icke utan skäl som Stockfleth börjat sin dagbok med biografiska uppgifter, dem vi här högst betydligt förkortat. Vi återkomma icke mera härtill; vi må endast nämna det hans resor i finnmarkernas ofantliga längdsträckningar fram och åter visserligen maste räknas i tusentals mil, dels under segling på ishafvet, dels under stakning fotresor — der nästan ingen enda väg fanns, och under de svåraste klimatiska förhållanden. Endast en ren andlighet kunde göra sådana mödor drägliga, under det att en så bildad mans hufvudsakliga umgänge var hos den råa mängden, hvars obekantkap med det norska språket dittills hade utestängt dem från all kultur. Medsitt varma hjertas ädlaste föresatser — dem han redeligen fullgjorde — ankom han till Vardö den 15 Juni 1825, och följande dagen till Vadsö. Såsom ensam prest skulle han dela sig inom ett område af 300 geografiska qvadratmil, hvarjemte han egde att följa fjell-lapparnes flyttningar inpå ryska området ett par dagsresor ifrån Kola, samt till Enjager i Finland. Resorna voro kostsamma för renskjutsen, ehuru presten eljest hade gästfrihet hvar han kom. Snart fann den nitiske mannen behofvet af att lära sig de lappska och finska språken. Det lyckades honom under oförtröttade samtal med de okunniga menniskorna, hvilkas sällskap han för sådant ändamål sökte under vistelse i deras tält, jordkulor (gammer) och stugor. Efter inhemtad talkunskap insåg han vidare nödvändigheten att genom för lapparne begripliga tryckta skrifter ersätta s den stora bristen på religionslärare. Denna uppgift var icke så lätt att lösa då isynnerhet dappskan befanns hafva en mängd ljud söm icke kunde betecknas med de europeiska språkens vanliga karakterer. Han uppfann i forssarne, åkning efter renar samt slutligen Utan personligt skryt, ehuru med vanlig för den skull ljudbeteckningar också för dessa. Man kan lätt veta att det icke gick fort. Han ansåg det slutligen hafva lyckats, och tet erkändes såsom sådant af sådana män som Castren, Rask, Lönnroth och Sjögren, som utmärkt sig för djup kännedom af dels Ugriska språken. Pp För att kunna verka der det mest behöf-!2 des, afsade sig Stockfleth Vadsö pastorat G som gaf 3200 Sv. rdrs lön, och sökte sig till d Ledeby, som gaf en fjerdedel af denna in-Ö komst. Hans hustru, lika sublim som mannen, gaf sin tillstyrkan, under förhoppning nh att syftemålet icke skulle bli utan Guds välS5 ignelse — såsom det också sedermera visade ) I i hvarje afseende. pa Men för att få upplagor på de nya språte ken fordrades penningar. Han sökte konunll, sens och storthingets bifall. Det erhölls. Carl då Johan, som då var i Kristiania, hade. förut skrif vit härom till vederbörande auktoriteter och r så mycket mera färdig att stadfästa storhingets anslag, sedan Stockfleth också I i onligen uppvaktat honom —en händelse varom premierlöjtnanten Stockfleth i Holin tein år 1813 och i Norge 1814, icke kunnat änka sig en möjlighet. Från öfverstyrelsen för sällskapet till ristlig undervisning och andaktsböckers utifvande blef 1826 ett förslag inlemnadt till let kongl. kyrkodepartementet om upp-;. ysningens befrämjande bland Norges lappar, wvartill styrelsen blifvit föranledd genom onung Carl Johans omedelbara uppfordran,, ch till hvilket konungen sjelf ville bidraga. , En resa till Kristiama och Kjöbenhavn, fö len senare med en fem månaders vistelse och ådplägningar med Rask, var början till det E tora företagets utförande. Auktoriteterna i ristiania erinrades af författaren i en vidK yftig promemoria om både billigheten och tre et politiska behofvet att bibehålla och stödja K; e små nationaliteternas språk. Den bifölls af torthinget den 26 Juni. En dylik ansökan igafs till. Carl Johan och bifölls äfven af!ty onom. Efter två års vistelse i södern och sedan vil an der tillsvidare qvarlemnat tre lappska H; nglingar, som studerade i Kristiania för att!no edan återgå till norden, reste han 1833 åter Il norden. Allmänt gladde man sig åt det til iottagande han rönt af konungen och hans af Man frågade honom huru stora äreste nker han måst aflemna till Faderfas .ongen för att få personligt företräde åt dena re lappska ynglingarne, och man förundrade da g då man erfor, att de i stället fått tre Ifvermedaljer hvardera. Frågorna gjordes,a id ett besök hos Östra Finmarkens störste! he lagnat, fjell-lappen Pehr Banner, som egdel ke 000 renar. ko År 1837 ingaf Stockfleth till konungen en de nsökan om afsked från pastoratet Ledeby, ir att oeona är Ahehindrad at att Irving för An