Aftonbladet – 15 juni 1868, sida 2

STOCKHOLM den 13 Juni, Telegrafen öfverraskade oss för ett par dagar sedan med underrättelsen, att Frankrike skall hafva biträdt Petersburgkabinettets framställning om en konvention mellan makterna mot de nya sprängämnenas begagnande i kriget, såsom medel att dermed döda menniskor. Tillsvidare torde man dock draga i tvifvelsmål, att detta biträdande är annat än ett vilkorligt. Åtminstone kan man taga för temligen gifvet, att det lemnats under förutsättniog af alla öfriga makters samtycke; ty man kan icke gerna föreställa sig, att en stor militärmakt, och föröfrigt hvilken makt som helst, vill för eventualiteten af ett krig försätta sig på en med afseende å beväpningen ofördelaktigare ståndpunkt än en möjligen blifvande motståndare. Den Ryssland så hastigt påkomna humanitetsifvern torde för öfrigt böra mottagas med mycken varsamhet, och det förtjenar väl att, innan ett aftal, sådant som det föreslagna, ingås, man gör sig reda för om icke derunder kan dölja sig andra intressen än humanitetens. Ett litet bidrag till förslagets bedömande ur denna något skeptiska synpunkt lemnar det österrikiska bladet Neue Freie Presse i en artikel, ur hvilken vi här återgifva det väsentligaste. Den nämnda tidningen yttrar bland annat: Furst Gortschakoffs af telegrafen omnämnda cirkulär om otillbörligheten af att använda expiosionsoch sprängprojektiler i krig är väl egnadt att öfverallt väcka sensation och framkalla de Kfligaste diskussioner. Kejsaren af Ryssland har meddelat sina ministrar, att han anser för sin pligt, att så mycket som möjligt förhindra krigets elände och, ledd af dessa humana tänkesätt, godkänt en berättelse af sin krigsminister, hvari användandet af explosionsprojektiler mot lefvande varelser förklaras otillbörligt. Stödd på denna af kejsaren sanktionerade berättelse, har nu furst Gortschakoff utfärdat ett cirkulär till Rysslands representanter utomlands, i hvilket de instrueras att med åberopande af en kejserlig befallning väcka förslag om en konvention i denna anda af alla stater. Ryssland tager således initiativet till en öfverenskommelse mellan alla. makter, genom hvilken de förpligta sig att hädanefter i krig afstå från begagnandet af explosionsprojektiler till att förgöra menniskor. Hittills -har man icke upplefvat, att krigsministrar låta i sina berättelser. beherrska sig-af humanistiska åsigter. Ju hastigare medel till motståndarens tillintetgörelse uttänkas och uppfinnas, desto beredvilligare äro vanligen krigsministrarne med om saken, och den ryske krigsministern utgör onekligen i detta afseende ett ganska märkvärdigt undantag. Han tyckes icke heller ha i detta fall handlat af egen drift, utan på högre uppdrag. Icke frivilligt, utan i viss mån på befallning framställer han sina förslag om förminskande af krigets elände och förnekar sin ståndsenliga rofdjursnatur. Militära fackmän påstå, att freden befäster sig och kriget försvåras i samma mån som en stat uppställer allt flera soldater och de förstörelsemedel bli förskräckligare, hvilka den i ett gifvet ögonblick är i stånd att använda mot: fienden. Om krigshärarne skulle bli så utrustade, att en enda sammandrabbning tillintetgör dem och bringar riken på fall, så är det att hoppas, att regeringar och folk skola komma till insigt om, att den bästa metoden att föra krig består i att öfver hufvud taget undvika drabbningarne. Utan att nu misskänna kejsar Alexanders af Ryssland välvilliga afsigt, såsom den dokumenteras genom furst Gortschakoffs cirkulär, måste man från de mest erkända fackmäns ståndpunkt beklaga, om den af Ryssland föreslagna konventionen, som har till ändamål att afskaffa bomber i krig, skulle allmänt biträdas. Kriget skulle då förlora en af sina förskräckligaste fasor, försvagas i en af sina mest förhärjande verkningar, och just derigenom skulle det åter bli lättare för kabinetten att på slagfältet utkämpa politiska tvistefrågor! Afskaffandet af explosionsprojektiler skulle, långt ifrån att förminska krigets elände, genom att underlätta kriget, genom att göra långvariga fälttåg möjliga bringa vida mera skada och medföra större olyckor, än nu är händelsen vid den blixtartade hast, med hvilken krig, tack vare de förfärliga förstörelsemedlen, föres med tillhjelp af jernvägarne och. telegrafen. Vår nuvarande kulturgrad anstå ej längre de årslånga fälttågen, vi fördraga dem alldeles icke nu mera; deri ligger framsteget. Den af Ryssland föreslagna konventionen skall under en oäkta filantropis förevändning åter göra kriget salongsmessigt, och det vore ett steg tillbaka. Ryssland må lofva det, men det civiliserade Europa kan ej gå in derpå, och det Gortschakoffska förslaget skall efter all sannolikhet såsom utbrottet af en falsk humanitet ingenstädes finna anklang. Denna humanitet är också endast en skylt; i sjelfva verket är det helt andra saker, som det Gortschakoffska förslaget har i kikaren. Explosionsprojektilernas bannlysning ur det moderna årtilleriet, för såvidt frågan gäller deras användande mot lefvande varelser, skulle vara detsamma som en afväpning mot Ryssland. Det ryska artilleriet består till stor del ännu af orefflade kanoner, ur hvilka endast massiva kulor skjutas; till en del är detta äfven fållet vid det preussiska artilleriet. Den föreslagna konventionen skulle komma dessa båda makter mest tillgodo, hvaremot alla andra staters artilleri skulle förlora derpå, då dessa icke allenast måste öfvergifva mycket verksamma förstörelsemedel, utan äfven gå tillbaka till en redan för längesedan passerad ståndpunkt. Det österrikiska artilleriet skulle t. ex. genom denna konvention sättas helt och hållet ur kurs, ty bomben, granaten, Shrapnelkulan, karteschen, den congröveska raketen, hvilka spela en så öfvervägande roll i vårt artilleri, höra