Aftonbladet – 13 juni 1868, sida 3

UCUCIH, UCI CM SAVVA ff HH mm figurer. Raadsig har skickat En själlän fiskarfamilj och Monies ett par gråtande barn, som rådlösa stå framför en öfversvämmad landsväg. Förgäfves spanar man efter en tafla af Bloch, fru Jerichau-Baumann Exner, Gertner eller Skovgaard m. fl. De ha spart på sina krafter för att med så mycken större glans kunna uppträda på den Konstutställning, som kommer att förenas med den stora industriexpositionen i Kjöbenhavn nästa år. De svenska konstverken äro till en stor del gammalt nytt. Bland dem igenfinna vi äfven många som gjorde sin debut i Paris förlidet år. Här ser ni professor Malmströms poetiska skapelse Elfvalek, framför hvilken man stannar med beundran och förundran. Beundran för den vackra tanke som här blifvit så mästerligt framställd, och förundran öfver att de luftiga gestalterna icke försvinna när solen blickar in mellan gardinerna i utställningslokalen. Se der en grekinna, som draperar sig i sin blåa mantel. Det är Signe Hebbes porträtt af Amalia Lindegren. Taflan är mästerligt målad, men färgen är kall, och det märkes så mycket mer, som bilden skall framställa den spirituella tolkarinnan af så många varma passioner. : En flägt af fridfullhet och frombet kommer emot oss, då vi närma oss Fagerlins tafla Huslig. andakt. Den gamla qvinnan vänder sina slocknande blickar mot himlen, likt den förvissnande blomman, som lyssnar till den annalkande väderilen, som skall slita af hennes blad och viga henne åt döden. Barnet vid hennes fot är den svällande rosenknoppen, som genom sin vaknande lifslust tackar honom som gaf det herrliga lifvet. Taflan har förut varit exponerad inom akademiens lokal; men det är en bekantskap, som man gerna förnyar så ofta som möjligt. Fem af de utställda arbetena hafva blifvit föreslagna till inköp för statens räkning. Der ser ni en af dem, I Skogen af Edvard Bergh. Konstnären för oss i ett ögonblick in uti den täta skogen, bland solbelysta granar, grönskande mossa och taggiga snår. midten slingrar sig en gångstig och två barn komma oss till möte. En gammal gumma hvilar sig på mossbädden framför ett kullfallet träd. Den sistnämnda gestalten ger dock intet annat intryck än af en öfverflödig figur, ty de båda barnen äro nog som kontrast mot den ensliga skogen. Vid åsynen af detta friska och saftiga landskap tyeker man sig riktigt känna doften af granskoen, och man andas djupare för att njuta af en helsosamma landtluften. Förde stadsbor, som icke kunna flytta ut på landet är en sådan tafla en riktig skatt, ty för hvarje gång längtan till landet kommer, behöfver man blott kasta en blick inom den förgyllda ramen och man vandrar med de små barnen på gångstigen I skogen. Två Tandskap af Rydberg hafva också blifit föreslagna till inköp af staten, hvardera taflan vw. ett pris af 300 rdr. Då den förutnämnda taflan äf Bergh skall betalas med 1750 rdr, måste vi säga, att hr Rydbergs anspråk äro blygsammare än skäligt är, ty hans arbeten försvara sin plats i jemnbredd med täftor af våra bästa landskapsmålare. Den unge kotistnären hemtar med förkärlek sina bilder från södra Sverge, och derför bära också alla hans sommarlandskap den prägel af ljas och fägring som följer det bördiga slättlandet och de leende löfskogarne. Men icke nog rtied att han kan måla vars skånska landskap, han kan också framtrolla vinterdagar, som komma betraktaren att gnugga näsan och blåsa i fingrarne midt under heta sommaren. Ett sådant naturligt vinterlandskap är den utställda taflan, som tillhör kun gen, och sotti föreställer en månuppgång. Konstnärsnämnden har också till inlöseri föreslagit taflor af Palm och Koskull. Östergatan i Lund, af Palm, exponerades första gången i sällskapet Idun och vann rättvist erkännande, och från nu pågående utställning förflyttas dem pittoreska gatan, med domkyrkan i fonden, in i värt museum, der den för efterverlden skall visa hur Lunds domkyrka såg ut år 1827, innan den beryktade reparationen börjat förvandla den gamla tempelbyggnaden. S Lek inte med elden! är man färdig att utropt. då man ser Koskulls Hushållsbestyr. En liten flicka står framför spiseln och ämnar göra upp eld för att koka kaffetåren. Den Illa räcker knappt upp öfver spishällen, men en oemotståndlig lust drifver henne att göra å somma sätt som hon sett mamma göra. Åskådareti ser icke hennes ansigte, ty hon vänder ryggen till; men rörelsen är så talande, att intresset ovilkorligen väckes för den lilla hushållerskan. I ett sidorum finna vi några konstverk af bronz och bränd lera. Der står en Satyr som stödjer sig på en Faun. Vinet har varit af bästa slag och Satyren har icke kunnat motstå frestelsen att berusa sig. Man väntar i hvarje ögonblick att få se hela gruppen ramla ned från piedestalen, men till all lycka för egaren ha figurerna i verkligheten icke lif som de synas ega. Gruppen är af 0. Berg. Samme artist har också utställt en vacker grupp, föreställaude Orvar Odd med den döende Hjalmar i sina armar. Från ett af hörnen tycka vi oss höra säckpipans toner och en italiensk visa. Det är en grupp af Söderman, med motiv från nägon af Roms omgifningar. Den gamle italienaren blåser på sitt skärande instrument och ynglingen vid hans sida sjunger så mycket strupen förmår. Det är en tyst konsert, som förskaffar skulptören applåder. Applåder! Detta ord väcker oss till besinning af att vi användt krönikans hela utrymme till att tala om konstutställningen och icke nämnt ett ord om teatern. -Remeo och Julia, och fru Jacobsons debut, är samtalsämnet för dagen, och alla äro ense om att operan är af gediget värde, och att fru Jacobsons debut var den mest glänsande af säsongens alla debuter. Ett annat teaterevenement är att Pariserlif på Djurgårdsteatern blifvit så populärt, att man nödgas skaffa sig biljett på förhand, om man vill vara med och skratta åt delustiga upptågen. En tredje succes är den nya barnteatern i Berzelii park, der jublet skallar från hundradetals barnaläppar, när ridån går upp och de gamla välkända gubbarna komma fram med sina slående argumenter. Denna teaters publik är den mest tacksamma i verlden, ty fastän repertoiren är densamma år ut och år in, så är bifallet ändå alltid lika varmt. Vill ni lära känna lustspelets innehåll, så är det bäst att abonnera på en plats under ett af träden i parken, ty jag