Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 3

ingifvelser — och att, i följd deraf, hai skaldestycken äro så omedelbara och ärlig uttryck af hans inre, detta må för tillfäll vara genomträngdt af lidande och längta eller öfverväldigadt af sinnligheten, eller li vadt af ett starkt hopp eller kraftfullt hi jande sig till den episka betraktelsens lug; Men jag måste något närmare betrakt Tegnårs personlighet, emedan den, såsoi sagdt, så nära sammanhänger med har konstverk. Det, som hos honom, både så som menniska och skald, först faller betrak taren i ögonen, är hans svenskhet, eller rät tare sagdt mnordiskhet. Till denna nordisk karakter höra öfverspända begrepp om vär det af blott fysisk kraft, af mod i faran oc af förakt för döden, samt tillika motvilja emo bildning, såväl emot den högre, som för vandlar menniskans varelse till renhet, ädel het och helighet — som emot vetenskar konst och hyfsning, samt alla de njutningar som genom dem blifva menniskan beredda Qvinnan och familjelifvet finna lika litet når inför den ensidiga nordiska åsigten. Dera heliga fordran kunde icke erkännas af et folk, som skattat individualitetens frihet så som det Högsta goda — och genom tidern: bibehållit hvar och en, en man för sig, såsom sitt käraste valspråk. Det var dock er makt, som den nordiska kämpen erkände öfver sig — och denna var ödets. Hans svärd så väldigt det äfven, enligt hans vidskepliga tro, var i hans starka hand, förmådd dock icke sönderhugga nornornas väf. De var ock derföre som trotsigheten emot döder stundom öfvergick till vild längtan derefter Tålamodets pligt, som ålägges menniskar isynnerhet af sjukdom och ålderdom, föraktades och hatades af den nordiskt sinnade mannen, och när den gjorde sig för starkt gällande, kastade han sig våldsamt : dödens armar — och denna handling beprisades såsom icke allenast modets och tapperhetens högsta triumf, utan äfven såsom det egentligen religiösa uti kämpalifvet. Tegnå var genomträngd af denna nordiska verldsåsigt, men han hyllade den icke såsom der högsta, och derföre, ehuru han icke sparad: på skrytsamt pris af densamma, kunde han dock icke blifva dess trogne poetiske tolk. En sådan är deremot Geijer och med honom kan hvarken Tegner, Oelenschläger eller Ling i detta afseende ställas i bredd. De skaldestycken, hvarigenom Geijer framträ den fornnordiska verldsåsigtens förnämste sångare, äro få och korta, men deras innehåll är djupt. De äro hufvudsakligen fyra — Vikingen, Bergsmannen, den siste Skalden, och den siste Kämpen Swegder kan väl äfven räknas dit — men det har en romantisk anstrykning, som är främmande för nordiskheten, och denna framträder således der icke nlideles ren. Denna Geijers skaldeingifvelse ir så djup, säker och djerf, att den väl kan inses såsom identisk med den nordiska visingaanden sjelf. Då Geijer, efter 1814, med värma deltog i den då först uppvaknande ryllning af nationalitet, fosterland, historia, amhälle och försyn, i följd hvaraf man skarpt ördömde alla individualitetens anspråk, och lerigenom gaf tillfälle åt vissa, såsom man rodde, förmultnade fördomar att krypa fr ir grafvarne, dit stormen förjagat dem, för tt göra sina högst beklagansvärda repristiationsförsök — var det en skarp inkonsevens, både med hans poetiska konstverk och ned hans inre karakter, med hvilken de seare hade ett lefvande sammanhang. Väl ar ett och annat, som han under denna seare tid yttrat, sanning och kraft, så att det ittnar om hans allvarliga sträfvande att bli elaktig af den högre verldsåsigt, som då, huru i dunkla former, sökt göra sig gälunde, och till dessa ljusare yttranden räknar ig Idunas Aplenn, n:r 3 af Majbetraktelsernax .s v. Men i allmänhet är nästan allt vad han i egenskap af chef för den histoska skolan producerat, såväl skaldestycken om historiska och filosofiska arbeten, oreigt, konseqvent och dunkelt. Då han åter u på sin ålderdom kastar sig i spetsen ir ånarkiens reaktion emot samhället och aditionel lag, och trotsigt proklamerar in;vidualitetens anspråk, återgår han till sin ngdomsåsigt och blir konseqvent med ikingens skald. Så svaga, besynnerliga, II och med löjliga, som hans hojtande p till förmån för den revolutionära riktng, som nu åter konvulsivt skakar de europiska folkens tänkesätt, må förekomma ången sansad och välsinnad Jäsare, äro de ock omedelbara uttryck af samma inre öfertygelse, som inspirerade hans förträffligae poemer. Han var i vårt land en konung land de så kallade historiske — men han öttnade dervid — han tröttnade vid samillslifvets mångfaldiga bestyr och omsorger ch vid den fördragsamma konservatismens enbart eller verkligt slappa handlingssätt. Han strödde sitt guld öfver städer och land Och slog sin krona i kras. Och fattig som förr med ett skepp och ett svärd Drog mot okända öden i vikingafärd Uppå hafvet!, Ja! — på de revolutionära meningarnes ippiga, töckenhöljda haf har han begifvit ; ut — följderna både för honom sjelf och r hans fädernesland må framtiden utvisa. Tegner, såsom sagdt, hyllade icke den norska individnalitetsprincipen såsom det högsta menskligheten, utan tvärtom kände han l: int att dan var an ahorratinan ach att dan I,