Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 3

Tegners Frithiof — Geijers Wiking En jemförelse af Esraöl Hwasser. I, Det är bekant att Hwasser hyste stor beundran och hängifvenhet både för Tegner och Geijer såsom skalder. Han läste ofta om deras skaldeverk och i förtroligare samqväm ; då han blef lifvad, och det blef han lätt, ga! han luft åt sin lifliga fantasi, och han tolkade då dessa älsklingskalders innersta tankar så som de föresväfvade honom. Men han kände äfven stundom ett stort behof af att i skrif uttala sig öfver sina heroer. Då satte har sig ned vid skrifbordet och det ena bladet nagon frånvarande gammal vän. tj nära 20 tätt skrifna ark, började han den Itryckta och icke tryckta skrifter i politik, hidrag. r Jag har förr ailtid,, skrifver Hwasser, I hopp, men nu komma ur min själ blott afton.Itankar fram. Jag må ruska på mig huru jag vill, så ligger dock hoppets genius i mitt inre med sammanlagda vingar och, såsom det tyckes, sofver. Han måtte väl ej vara död? Nej! det kan jag ej tro — han drömmer blott om kommande, långt aflägsna tiIden hemska aningen till. Jag har fått längtan till gamla vänner — minnet lefver upp starkare, då hoppet lefver. Det vore derföre trefligt att fa tala något vid Enslingen på Ispois. Han trifdes fordom att språka vid mig — och han kan väl taga emot några ord äfven skriftlig.n, efter jag nu är stämd för språksamhet. — Mycket vore att säga om det förflutna året; men skuggsidan vänder jag mig nu ifrån — och vill istället hälla mig till något som hugnat mig. Folket har på åtskilliga ställen gjort mig till viljes, så tvärvigg jag är. De hafva upprest ärestoder åt Walter Scott och Carl Johan, samt börjat besluta en åt Tegner. Då dessa trenne män äro de, åt hvilka jag framför flera andra mina samtida upprest minnesvårdar i mitt eget inre, har jag naturligtvis deltagit i hvad allmänheten gjort och måste sjunga med i chören. Jag förbigar dock nu de begge förstnämnda och skall tala endast om den tredje. Men längre hann Hwasser icke att fortsätta sitt bref på det gamla året. Han fick en åkomma i högra handens tumme — upplyser han — och det nya året — 1847 — framskred ett stycke, — huru långt kan ej af brefvet inhemtas, — då Huwasser åter igen fattade pennan och fortsatte: Du minnes troligen, skrifver han till Winter, att vi gemensamt haft mycken njutning af Tegners skaldestycken, och denna af djupare art, än man erfar af vanliga personer. Detta gäller isynnerhet om senare afredogöra för den egentliga betydelsen af denna njutning, och det skulle glädja mig mycket, om jag kunde göra det så, att det äfven öfverensstämmer med din erfarenhet. Sedan Hwasser, under förklarande att Tegnår var i verklig bemärkelse skald, gjort hvad han benämner en quasi-lärd digression, deri han framställer sin uppfattning om poesiens väsende och hufvudelementer (hvilken vi här förbigå) återvänder han till sitt ämne: Tegner — och fortsätter: Han var som alla nordbor hufvudsakligen lyrisk skald. Känslan hade hos honom öfvervigt, och var i den fri ifrån den missriktning som kallas sentimentalism. Denna missriktning består åter å ena sidan uti ett lidande, en inre klagan öfver förlusten af nå-i got, som skalden efterlängtar och icke kan ernå. Då åter en sådan längtan knappt kan tänkas utan begär, och begär och passion äro detsamma, följer deraf att sentimentalismen, då den är verklig, har sin rot uti öfvermakten af en passion öfver tänkesättet. Den passion, som framför andra bestämmer sentimentalismen, är väl den, som usurperar kärlekens namn, men äfven andra passioner kunna vara herrskande inom skaldens bröst. Jag talar icke om dem, som äro absolut fiendtliga emot poesien och förstöra den ingifvelse, hvarpå den beror menar fastmera den längtan efter en annan individuell ställning, än den man vu har — emedan man är med den senare obeläåten, längtan till forntiden, till framtiden, till lifvet efter detta, eller till det der fantasiens arkadien, som nästan hvarje poetiskt sinne uppbygger i luften till sin hugsvalelse under lifvets skiften. Ifrån dessa känslans sentimentala missriktningar var Tegner, såsom ; sagdt, för ingen del fri, utan tvärtom varl det troligen det sentimentala i hans poesi,l4 hvarmed hans samtid hufvudsakligen sympatiserat, och ä andra sidan roten dertilli hans i den punkt, i hvilken den svartalf, som rstörde hans själs frid och slutligen fördunklade hans förstånd, bet sig fast. Rent sentimentala äro flera af hans skaldestycken, och detta gäller i hög grad om Mjältsjukan och Azel, och det är just dessa begge, som framför hans öfriga skrifter gjort djupt intryck på mängden af hans läsare. Sannt; och kraftfullt lyriska äro deremot Skalderns Morgonpsalm, Sången till Solen, Epilogen, Majsängen m. fl. Det beprisade och verkligt förtjusande slutet af Svea, är äfven lyriskt, men tillika genomträngdt af en ifrån en lidande och upprörd fosterlandskänsla härrörande sentimentalitet. Såsom episk skald framträdde Tegnår egentligen blott uti Frithiof. Nattvardsbarnen är en idyll, och prestens tal, som utgör det hufvudsakliga innehållet deraf, en religiös lärodikt. Uti Frithiof ligger den episka styrkan uti det hela, då deremot detaljen är 1 enskilda delar ofullkomligt utvecklad. Det didactiska elementet uti Tegnårs skaldestycken är genomgripande, ehuru det, utom uti det nyssnämnda prester-s liga talet uti Nattvardsbarnen nästan aldrig träder fram med sådan öfvervist. att det får fullskrefs efter det andra. Stundom gaf han åt hvad han skref formen af en genomförd uppsats — stundom blef det ett bref till Ett sådant bref, hvilket i afskrift upptager 17 Dec. 1846, stäldt till Enslingen på Ispoisv — statsrådet Winter i Finland. Orijiginalet finnes qvar, troligen inom dennes 4 I slägt, men en afskrift af detsamma har kammarherren v. Döbeln erhållit och en derefter 1 tagen afskrift har justitierådet Södergren bet kommit för sin rika och troligen i det allra -I närmaste fullständiga samling af Hwassers storia, estetik m. m. Det är ur nämnda bref hvaruti Hwassers lifliga fantasi, hans originalitet och hans skarpsinnighet, omvexlande I framträder, som vi skola meddela några utInvid framtidens tankar lifvats af ett starkt delningen af Frithiof. Jag vill bjuda till att. der; ty de närmaste höra icke honom, utan l fs j högmodet, herrsk-ls lystnaden, girigheten, fåfängan m. m. Jagls