Aftonbladet – 12 juni 1868, sida 2

färg emellan brunt och rödt, som gifver åt segel, gjorda af sådant tyg, en så behaglig färgton, synnerligast på afstånd; en brun filtmössa, verkligen gjord oigentränglig förmedelst ett lätt lager at tjära, och som slöt sig kring hennes fina ansigte, alldeles som en träram ikring en vacker pastellmålning. Vidare bar hon kring lifvet en lädergördel med räddningsringar, som slöt sig tätt till hennes smärta växt. Oaktadt ingenting i denna ypperliga förklädning stötte på qvinnoutstyrsel, gjorde dock dess elegans jemte uttrycket i Celies hela personlighet att Ton hade utseende af en drottning. Man: skulle sannerligen vara Stephen, för att finna att hon såg ut som en pojke, helt enkelt och för att kunna tro henne vara det. Tvärtom tycktes hon, sålunda förklädd, mer än någonsin vara mademoiselle Merquem, mild, leende och värdig som alltid. Hon såg på oss alla med detta lugnande förtroende, som ovilkorligen smyger sig in i ens eget hjerta och der uppväcker en likadan känsla, hvarefter hon hastigt utbytte med sina sjömän några ord, som förvånade mig, ty utan att egentligen vara bekant med sjöter. merna, begrep jag så mycket att dessa ord ej funnos till i sjömäns vanliga ordbok. Det var tydligen ett slags frimureri, fast icke den sorten som jag kände till. Jag ansåg mig emellertid icke böra fråga. Jag ersatte Celio Barcots plats och rodde temligen bra och taktmessigt. Hon smålog åt mig, och tagande rodret om hand, styrde hon sjelf ända tills vikommo i närheten af skären, då hon vinkade mig till sig och bad mig utvisa stället der vi landat. ag gjorde det, ehuru -holmens utseende nu var mycket förändradt. Tidvattnethade nemligen inkräktat på konturerna, och att lägga till der tycktes nästan omöjligt. Huru