Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 3

ge mig dit igen och söka. Men stackare han om han gjort det af elakhet! Sliten mellan begäret att rädda honom och att piska upp honom, lät han oss stiga i land och sprang åstad för att bestyra om sökandet efter sin namne, medan vi å vår sida frågade alla efter honom. Men ingen hade sett honom återkomma. Inom ett ögonblick var hela byn i rörelse och tio båtar sattes ut. På en hög mast, som begagnades för detta ändamål, hissades en grön flagga, hvilken signal genast besvarades från det gamla tornet med hissandet af en likadan. Detta var det öfverenskomna tecknet för att underrätta fröken att nägonting stod på. Det tilldrog sig aldrig en händelse af vigt i byn, utan att hon blef kallad till hjelp. Blek som döden, gaf sig fader Barcot först åstad med sina andra söner, och jag föreslog att åtfölja dem. Men de tackade mig på ett sådant sätt, att jag förstod att de trodde det jag skulle bara besvära dem, utan att kunna vara dem till någon hjelp. Deremot emottogo de Stephen, hvars utseende, klädsel och kallblodighet gaf dem en säkrare borgen för hans sjömannakunskaper. Men fanns då verkligt skäl till all denna oro? Kunde icke Celio Barcot ändå hafva landat på: något afstånd från byn på den ödsliga stranden? Jag skyndade först åt högra sidan en lång sträcka för att undersöka denna, och sedan, då jag ej såg någonting, åt venster. Jag sprang långs gångstigen, som förde till tornet, då jag hastigt befann mig ansigte mot ansigte med mademoiselle Merquem, som skyndsamt kom nedlande utför de branta krökningarne. Hvad står pån, frågade hon, och hvarför ha. de hissat nödflagg?, (Forts, följer.)