Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 3

mare eller särdeles tapper af sig då han kom i vattnet. På det högsta hade han kunnat komma öfver från vår holme och på en annan. Vi fivgo således nöjet att genomsöka en hel liten archipelag och detta icke utan möda och fara, ty tidvattnet steg och dyningarne ökade sig. Slutligen, efter två timmars fåfänga undersökningar, trodde vi att Celio hade kunnat hoppa i någon passagebåt för att med den komma till hamnen. Men Celio Guillaume skakade på hufvudet med en mörk uppsyn. Ingen hvarken passageeller fiskarbåt brukade lägga till på det farliga ställe vi lemnat, försäkrade han, och om sa varit, skulle det ej kunnat undfalla hans uppmärksamhet, emedan han, efter hvad han påstod, icke sofvit en blund. Men jag var icke af hans tanke. Jag trodde, att i en sådan labyrint af skär, kunde nog en båt helt obemärkt ha lagt till på andra sidan om oss, och hvad Celio Guillaume beträffade, fann jag det icke omöjligt att han kunnat insomna, utan att sjelf veta om det, under genomläsandet af kamrarnes referater eller teaternotiserna, allt saker som en smula gingo öfver hans horisont. Dessutom, om han varit aldrig så vaken, kunde vågornas och vindens förenade buller gjort det omöjligt för honom att bemärka ynglingens öfvergång på en annan båt. Vi använde nu både segel och åror för att dess fortare uppnå stranden vid Canielle. Celio Guillaumes oro vände sig i vrede, och lugna menniskors vrede är icke att leka med. Han trodde att den unge mannen gjort honom det sprattet att gömma sig för att skrämma honom och straffa honom för hans hotelser. Han har kanske ocksäx, sade han, under det han hoppat från en klippa till en annat, kommit ned i någon vattenhåla, det nötet! Man skall få se att jag nödgas