Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 2

TVADUVAIVIDVIIG IVEVI QUIUMS Je Roman af George Sand. Öfversättning af Lea. ANDRA DELEN. Vi blefvo i detsamma afbrutna. Så gick det alltid. Omöjligheten att få tala: med henne länge i sender, var det största hindret för min plan och min värsta plåga dessutom. Vi bry oss icke om att säga något åt Ernesfine, sade tant då vi kommit in. Hon bara skrattar åt allting och Gud vet hvad för dumma ideer den der lilla Malbois skulle sätta henne i hufvudet om de finge veta planen. Jag tycker alls inte om att Ernestine är så mycket tillsammans med Emma, som jag icke tror är mycket bättre än hennes mor. De komma kanske icke att vara så goda vänner i längden, menade jag. Hvarför så? Jag redogjorde nu för åtskilliga omständigheter som jag, oaktadt upptagen af mina personliga affärer, icke kunnat undgå att varseblifva. Den unge Thoronays hade sett bekymrad och sträf ut tillsammans med Ernestine, som åter varit sjelfva älskvärdheten mot Montroger, hvilken icke varit alldeles likgiltig derför. Kanhända tänkte hon bereda oss den oerhörda öfverraskningen att försöka bota Montroger för hans störa passion; och i så fall blefve väl Emma, som ännu icke uppgifvit hoppet dervidlag, så lagom vänskapligt stämd mot Ernestine. Och detta är hvad du sett? sade tant. Nå, då får jag säga dig att. du inte har observerat så noga som jag. Emma har kastat sina ögon på Julien och görhvad hon kan för att frånröfva oss honom. Jag tror icke hon lyckas, men hon kan derigenom 4) Se A. B. nr 113, 116, 119, 121—123, 126—128;