Aftonbladet – 11 juni 1868, sida 2

arna inom detta område, om den grad af het eller — tvång, som det finner tjenlig ör statskyrkans medlemmar. Men om mer ller mindre maskerade tvångsmedel att i tatskyrkan qvarhålla samhällsmedlemmar, om le medborgerliga rättigheter, staten vill medvifva dem som ej antaga den s. k. rena läan, har kyrkomötet ej att utlåta sig: allt letta hör till en annan sfer, och kyrkomöjet bör akta sig att syfta ditåt, derest det ;j vill utmana en makt, som kan bli farlig ör dess inflytande på det område, som lasen åt detsamma upplåtit. Till denna punkt, der förf. antagligen af ristande kännedom om vår statsrätt förledts att framkomma med de yrkanden, vi citerat, skola vi som sagdt återkomma. Hvad de öfriga angår, tro vi oss ej begå något svårare misstag, då vi förutsätta, att våra läsare skola med oss fråga: är det med dessa och dylika reformer statskyrkans officiella målsmän på fullt allvar tro sig kunra i nåson nämnvärd mån främja det religiösa lifvet och afhjelpa de kyrkliga missförhållandena? : Om så är, så ega vi bäri ett nytt bevis å den välbekanta satseas riktighet, att nödvändigheten af en institutions grundliga reformerande sist inses af dess egna ledare, att impulsen måste komma från dem, som icke äro män af facket. Skall kyrkomötet åtminstone tillnärmelsevis komma att fatta och fylla sin uppgift, så blir det, om vi eljest få sluta af den planritning för dess verksamhet, som den anförda högkyrkliga författarens artikel innehåller, ett första och oundgängligt vilkor att lekmanna-ombuden der intaga en helt annan position, än den vi här ofvan funnit anvisad åt det presterliga elementet. Med den hierarkiska åsigten, att kyrkan icke r till för folkets skull, utan tvärtom folket r kyrkans, kan ingen dagtingan ega rum. Svenska kyrkans ombud äro ej ombud för de döda formernas konservatism, utan för den efvande församlingens behof af ständig föryngring. Vi lägga alla dem, som ega att vid de förestående valen aflekmanna-ombud afgifva sin röst, lifligt på hjertat att ej ringakta vigten af den nya institution, som om två å tre månader skall träda i kraft. Mången lärer Öönsk att den vore annorlunda ordnad: att ej vore upprättad en dualistisk balans mellan prester och lekmän; att här ej vore införd, till värn för episkopalväsendet, en sje fvenhet af den omfattning, som kyrkomötes-förordningen stadgar; att valförrättnings-bestämmelserna vore lämpligare; att denna kyrkorepresentation ej vore så fåtalig. Men, med allt detta, skola vinn bruka denna inrättning till gagn eller — skada. Den är lagligen insatt att inför statsmakten uttala sig öfver folkets behof, åsigter och intressen i religiöst och kyrkligt hänseende. Må man ej förgäta, att af valen till mötet beror, om dessa uttalanden skola frambära folkets verkliga mening, eller med sin representativa auktoritet gifva helgd ät vrängbilder af menighetens djupaste behof.