Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 3

.) Men, som jag redan sagt, kyrkan kan e r ensam göra allt i denna sak; skall denn: v lyckas, så måste de, som ännu äro främmande för kyrkan, framför allt våra bildade de moderna ideernas och tendensernas män fven å sin sida dertill medverka. De måst ändra sitt likgiltiga uppförande mot kyr-kan och då denna på nämnda sätt räcke ,Idem sin hand, måste de med tacksamhet .Jemottaga densamma. Det är ju härvid : -lförsta rummet fråga om deras eget intresse De måste ändtligen en gång allvarsamt ö verväga sitt förhållande till kyrkan och kristendomen, i stället för att enligt sin gamla ovana, förutsätta såsom gifvet, att det för dem öfverhufvud ej finnes ett sådant förhållande. De måste förskaffa sig klarhet löfver det af dem alldeles ignorerade förhålIlandet emellan de, i och för sig så värdiga lidgerna och ändamålen för hvilka de lefva, och religionen och kristendomen. De måste lära sig inse, hvad som sannerligen är tydligt nog, att utan religion ingen menniskan värdig lifsåskådning och intet sådant syftemål öfverhufvud skulle vara möjligt, — att historiskt betraktadt de moraliska ideer och tendenser, hvilka i deras ögon äro det högsta, just faktiskt hafva sina rötter och sitt ursprung i kristendomen, utom hvars historiska område ju äfven icke finnes något bevis på deras herravälde. De måste öppna ögonen och öfvertyga sig om det oerhörda inflytande som kyrkan faktiskt utöfvar till godt och ondt på hela menskliga lifvet, isynnerhet på statslilvet. De måste göra klart för sig, att kyrkan, om den också ej kan gälla för den kristna församlingens högsta ideal och för det sista målet för kristendomen på jorden, likväl för lång tid ännu är en oumbärlig organ för kristendomen, och att derför den som önskar stärka denna äfven måste stärka kyrkan. Men utom dessa allmänna betraktelser måste hvarje enskild allvarligt rådgöra med sig sjelf öfver sitt eget personliga be hof. De måste tillstå för sig sjelfva, att äfven de personligen icke kunna umbära den religiösa tron, och just den religiösa tro som för oss kristna är den naturligaste, emedan vi insupit den med modersmjölken, och detta desto mindre iu mera menniskan värdiga de mål äro hvaråt de syfta, och att äfven för dem en annan verklig fromhet än den kristliga vlldeles ej är möjlig. De måste ändtligen inse, att äfven de personligen hafva, för att vara fullkomliga menniskor, ett behof af ett fromt, kristligt fromt samfund, och detta ett allom fattande religiöst samfund sådant detta endast är möjligt genom kyrkan. Men med all denna insigt är det ännu alltid ej fullständigt gjordt, den motsvarande hand lingen hörer ännu med dertill. Till denna handling måste våra modernt bildade till följd af sin riktiga insigt bemanna sig. De måste rycka upp sig och åter sälla sig till kyrkan öch gudstjensten, de måste manhaftigt öfvervinna sin skygghet för kyrkan, som är en följd af deras länga bortovaro derifrån. Detta skola de sannerligen icke ångra om kyrkan annars gör sin skyldighet. Men detta får ej vara något skäl att försumma hvad på dem ankommer, att kyrkan ännu å sin sida ej gjort hvad hon bör göra. Det vore oförlåtligt om de tilläfventyrs ville vänta med sitt återanslutande till kyrkan, tills denna hade inslagit en riktning som anstod dem. Ty det är ju just deras sak, att nödga henne att taga denna bättre riktning. Endast derigenom är i nutidens kyrka reaktionen en makt, att de moderna kristna hålla sig aflägsnade ifrån henne och likgiltigtöfverlemna henne åt sitt öde, istället för att midt i densamma lägga sin andliga vigt med i vågskålen. . Just dessa icke-teologiska, af de ideer och sträfvanden som uppröra tiden, uppfyllda och derjemte kristendomen uppriktigt tillgifna män äro de som nu kunna vara kyrkan mest behjelpliga till hennes återuppresande. På dessa måste hon stödja sig framför alla andra vid sin sjelf-reförmation — mycket mer än på oss teologer, vi som så gerna betrakta tingen med en förgången tids ögon — isynnerhet på vårt aktningsvärda borgarestånds män, i hvilket för närvarande obestridligen den hufvudsakliga drifkraften för statslifvets utveckling ligger. Måtte då alla dessa ej emna vår kyrka, som kallar dem till hjelp, sticket. Jag har flyktigt antydt hvad enligt mitt örmenande måste ske å ömse sidor på det utt de kyrkan främmande vordna medlemmarne må återvinnas åt henne. Men huru skall det nu komma derhän att man verkligen sriper sig an med utförandet af dessa forIringar och detta å båda sidor? På denna råga vet jag blott ett enda svar. De, hvilka slart inse detta behof, måste med energi tta sig i rörelse för att äfven hos andra cka detta medvetande, och de mäste alla räda tillsammans för att med förenade krafer arbeta derpå, att inom kyrkan medveandet af dessa fordringar må allt allmänvare och kraftigare väckas till lif. Vår proestantförening vill vara och alltmer och mer blifva en-sådan förening. Detta är det egentiga mål den föresatt sig: att hjelpa till att uterföra till kyrkan de för henne främmanderordna, men derföre icke ännu för henne förorade barnen derigenom att den hjelper till tt föra kyrkan dem till mötes och att förona henne med dessa hennes barn, som hon jelt ej mindre misskänner än hon af dem nisskännes. Att medverka till vinnande af letta mål uppmanar jag eder alla hjertligen. Jet är ett verk, som vi med gladt mod och jarnslig förtröstan på Herren må begynna. Ty det är ju ett kristligt, ett genom tidens rängande behof påkalladt kristligt verk. Vi ilja ju församla, ej förskingra, uppbygga, ej ifva neder; vi vilja ej ställa Kristus i skugan, utan åter framställa honom för vära amtidas ögon, afklädd de gamla förklädnazmAn mm mA mg Mm 4