Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 2

låtom oss aldrig mera vidröra detta ämne! Det sista var ett hårdt ord efter ett si vackert och öppenhjertigt svar, men det ut talades med en rädd blyghet, som förtjust mig mer än allt det andra. Tvärtom, låtom oss afhandla ämnet vi dare, uppmanade jag. Gud vet när jag härnäst får ett sådant tillfälle att tala mec er. Jag vill icke plågas af detta tvifvel som alstrar en smärta, alltför bitter, att jag ej skulle söka befria mig derifråv. Om nr misstagit er på mina ord, så är det icke derför att ni varit prude. Det har ni aldrig varit och kommer icke heller att bli, men n är mera allvarlig till er karakter än ni synes. Ni förråder ibland, ni gamla flicka, en glädtighet så full, så frisk och ungdomlig att jag har talat till er såsom om ni ännu vore det der barnet, som jag i dag åtta dafr såg nära att kikna af skratt vid charadekarne. Jag var då en sultan och ni en slafviona, och om jag då sagt du till er i allas närvaro, skulle ni endast ha skrattat så mycket hjertligare. I dag varjag så rörd öfver allt hvad jag sett och hört nere i byn, att jag fruktade att ordentligt skrämma er, såvida jag icke i öfverspätida ordalag sade er hvad jag kände, äfven om jag sjelf härvidlag skulle framstå litet löjlig. Det är således jag, som varit enfaldig; ni var i dag icke böjd för att skratta och ni är alltför god dessutom för att visa det ni finner era vänner löjliga. Nåväl, min fröken: antagom att jag ingenting sagt, så börjar jag på nytt: ni är god, stor och enkelilika hög grad som ni är älskvärd och gästfri. Ni har mannens mod och qvinnans behag. Ni är den mest sympatetiska varelse jag någonsin träffat och ingen har ingifvit mig så stor vördnad och förtroende. Tcke är det då underligt att jag känner behof af er högaktning för att för