Aftonbladet – 10 juni 1868, sida 2

afbryta mig genom något skämt, som skulle gjort min vältalighet löjlig. Då jag nu i stället såg att hon afhörde mig med förvåning och att hon såg allvarsam ut, blef jag helt häpen. Hade min sinnesrörelse förrädt mig? Skymtade hon måhända bakom det skenbara lugn jag försökte bibehålla ett hemligt och sväfvande hopp? Den genomträngande blick hon efter en stunds drömmeri fästade på mig återgaf mig emellertid mitt mod. Hon tycktes dermed vilja förvissa sig om min uppriktighet; hon hade-.tydligen öfvervägt mina ord och känt sig träffad af dem. De hade kanhända icke behagat henne, men de hade i alla fall icke blifvit obemärkta. Ni drifver gäck med mig, sade hon derefter upprörd och sorgsen. Folket i Canielle har aldrig sagt mig att de älska eller tillbedja mig. De förstå sig icke på att säga dylika saker, och om de det gjorde, skulle jag icke mera tro på deras vänskap., Tillåt mig då säga, att i så fall håller ni icke alls af dem. Nitar emot deras instinktartade tillgifvenhet alldeles som edra svanors, som komma till er för att få bröd. Om edra svanor kunde tala, skulle ni väl vrida nacken af dem, Visst icke; ty om de kunde tala, skulle de aldrig säga någonting annat än: gif oss att äta? För resten jemför jag icke våra sjöbussar med djur, De äro menniskor af bästa sort, hjeltar i mod och tillgifvenhet. Jag aktar dem så högt, att också jag skulle kunna säga till dem: jag älskar er, jag tillber er; men jag säger det icke. Sådana ord finnas icke i dera8 ordbok och skulle ge anledning till ovanliga misstag. Enkelt och rättframsfolk begagnar sig ej af passionerade ord. De visa sin tillgifvenhet, de lemna prof på sin vänskap, men likt de sublima wvildarna, försmå de alla bedyrandeno