Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 3

I trädgårdsmästaren svarat att jag var en n fågel som skulle krossa näbben emot. buren. iJag påskyndade mina steg och då jag kon fram till slottet, sutto mademoiselle Merquen och m:r Bellac ännu till bords, hon redar klädd för aftonen; han deremot icke, hvilker småsak han dock icke tycktes fästa sig vic sjelf. Celie reste sig genast da hon fick hörs att jag var kommen och sade åt sin gamle vän att han måste skynda sig att raka si emedan gästerna redan började komma. Hel öfverraskad förde han handen till hakan och kände att hon hade rätt och att-det va tid för honom att. ge sig af till sitt rum hvilket han ock genast gjorde. Mademoiselle Merquem gick derefter ensam ut på terrassen dit jag dragit mig tillbaka, efter att en stund ifrån salongen, dit jag först blifvit införd, ha betraktat de båda bordsgästerna, sjelf obemärkt. Hon nästan sprang emot mig, men jag blef tyvärr snart upplyst om skälet till denna skyndsamhet, då hon oroligt frågade: Hvarför i all verlden är ni ensam? kommer då icke er tant? Hon må väl aldrig vara sjuk heller? Jag skyndade mig att lugna henne med den förklaring att jag just kom ifrån en middag hos en af mina vänner, en ung marinmålare, som för tillfället slagit sig ned i byn Canielle vid hafvet. Jag finner att jag kommer för tidigt, sade jag, men jag ber er, skicka mig tillbaka till hafvet om ni har lust. Nej bevars, svarade hon leende, efter ja en gång fatt er hit, tänker jagallt behålla er. Roar det er att gå ned med mig till dammen, jag skall ge svanorna bröd. Jag följde henne naturligtvis. Jaså, sade hon, under det vi gingo bredvid hvarandra, ni är en vän till den der unge målaren, som är kopparfärgad som en