Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 3

nemligen de tre eller fyrahundra själar, som utgjorde koloniens befolkning. Jag hade således att strida mot en hel liten afundsjuk verld, som säkert med en oaflätlig ihärdighet skulle uppbjuda allt för att qvarhålla och ockra på henne. Men jag hade redan tagit mitt parti, och ju flera hinder som uppreste sig, ju fastare blef min föresats, ju innerligare sökte min själ det föresatta målet och fann det värdigt att kämpa för till det yttersta. Ännu en gång såg jag på solen och fann det ännu för tidigt att bege mig af. Men jag gick i alla fall, ty härvidlag gällde det icke så mycket att alltid hålla sig inom vanans och klokhetens utstakade gränser, som att begagna -sig af tiden. Jag helsade trädgårdsmästaren till afsked och nedsteg hastigt utför terasserna som mot den nya parken blefvo allt mer och mer jemna. å en af gångstigarna mötte jag Celio Barcot och helsade äfven på honom. Han liknade icke Celio Guillaume. Han var af medelmåttig växt, smärt och med en sammetsbrun hy, samt vacker som Endymion. Vi sågo ej ut att hysa stora sympatier för hvarandra; hans helsning var stel och han såg på mig helt misstroget. Min svarta drägt behagade honöm troligtvis icke, och hans skönhet ingaf mig jag vet icke hvad för en barnslig afundsjuka, Då vi gått förbi hvarandra vände jag mig om för att ämfu en gång betrakta honom, och jag såg honom då stanna och tala vid trädgärdsmästaren; som småskrattade. Båda två sågo efter mig. Det föreföll mig som om den unge mannen frågat hvad jag var för en underlig figur som vågade mig in på deras område och som om