Aftonbladet – 9 juni 1868, sida 2

STOCKHOLM den 9 Juni, )! Revue des deux Mondes kastar i senast hitkomna häfte (för d. 1 Juni) en blick tillbaka på den inom lagstiftande kåren utämpade striden rörande det statsekonomiska systemet och det anlopp som protektionisterna gjort mot frihandelsprinciperna. Författaren till den berömda tidskriftens politiska öfversigter, Charles de Mazade, blottar med synnerlig skärpa den kretsgång i bevisningen, genom hvilken protektionisterna i Frankrike, liksom hos oss, skrifva på frihandelsideernas räkning den ekonomiska kris, som på senaste tiden egt rum och den stagnation, som den medfört inom många grenar af industrien. Han yttrar bland annat följande: Att en af de svåraste, djupast liggande och mest invecklade kriser förefunnits i några år och håller i sig med alla symptomer af en tvinsot, är hvad som faller i ögonen på alla. Puerilt är det att kasta hela skulden på reformen i tulltaxan. När det medborgerliga kriget i Förenta Staterna plötsligt utbröt och helt tvärt drog bomullen ur den europeiska marknaden, var det väl derföre att fördraget med England hade blifvit undertecknadt? Om ylleoch linne-industrien har fått en betydlig och till en viss grad konstlad utveckling 1 brist på bomull för att aftyna samma dag bomullen aterkom, är väl handelsfriheten skulden dertill? Om dåliga skördar ha inverkat på lifsmedelsmarknaden, är det väl afskaffandet af den rörliga skalan, som har åstadkommit det onda? Om till och med i metallindustrien, der olägenheterna verkligen varit de största, många härdar blifvit släckta, är det väl endast och allenast derföre, att 1860 års reform blifvit verkställd? Voro ej många af dessa inrättningar på väg att dö sotdöden? Om industrien nu har så svårt att återfå sin jemnvigt och sin kraft, är det väl handelsfrihetens fel? I sjelfva verket är denna stora och smärtsamma kris, som icke drabbar Frankrike ensamt, följden af en mängd inre och yttre orsaker, som samverka. Den är att tillskrifva just det öfvermått af välstånd och industriel utveckling, som hr Pouyer-Quertier prisar hos perioden före 1860. Den är att tillskrifva det amerikanska kriget, de dåliga skördarne, de af oförutsedda händelser efterlemnade rubbningarna, denna brist på jemnvigt mellan tillgångar och utgifter, som röjer sig öfverallt. Den är äfven det naturliga, ehuru ändock pinsamma resultatet af de oupphörliga förändringar, som, när allt kommer omkring, kalla sig framåtskridande, som göra, att vissa gamla industrigrenar gå under och försvinna för nya industrigrenar. Den är slutligen att tillskrifva det slags sjuklighet, hvari Europa framlefvat många år, beväpningsöfverdriften, denna omåttlighet i militärutgifter, som uttömmer allt, finafcer och befolkning, denna fixa, hårdnackade föreställning om ett oundgängligt allmänt krigsutbrott, hvilken fjettrar företagsamhetsandan och förlänger af mattningen i alla intressen genom att skapa ett tillstånd, som hvarken är krig eller fred. Hvad som är sannt är, att handelsfriheten icke en gång under dessa svåra förhållanden upphört att ytterligare frambringa goda frukter; den har nemligen verkat såsom ett stillande medel, den har åtminstone dämpat krisens öfvermått, den har icke förökat det allmänna illamåendet, den har i alla händelser bidragit till en viss utveckling af välbefinnande, och om den icke haft några mera afgjorda, mera tydliga resultater, är det derföre att den kanske icke blifvit utförd på det bästa sätt. Detta är i sjelfva verket den sårbara sidan hos 1860 års reform. När kejsaren skref sitt bref af den 5 Januari, insag han, att man icke kunde inkasta den franska industrien i detta stora försök utan att tillförsäkra henne. ersättningar, nya lättnader genom mångfaldigande af kommunikationsvägarne, genom nedsättning i transportprisen, och han hade uppgjort planen till ett helt program, hvars förverkligande borde hjelpa nationalindustrien i hennes kamp med den utländska industrien. Vi påstå ej, att ingenting blifvit gjordt, och att hr Rouher endast uppradade paradsiffror, då han redogjorde för alla utgifter, som gjorts; det är icke destomindre sannt, att tillräckligt icke blifvit gjordt, ty Frankrike star efter Belgien och Holland i utvecklingen af sina jernvägar, samt att transportprisen äro ofantligt mycket högre hos oss än i många andra länder. Hvad som är ännu mera savnt, och här råka vi nu in på politiken, är, avt det funnits ett radikalt och djupt misstag i utförandet af 1860 års reform. Man insåg icke, att det fanns en innerlig solidaritet mellan alla framsteg, och om genom en inkonseqvens, som utör ett stort snilles svaghet, Thiers ännu vägrar att räkna handelsfriheten bland de nödvändiga friheternas antal, har man å andra sidan icke insett, att man icke kunde skänka denna frihet isoleradt såsom en ersättning för allt det öfriga. Man har, oberäknadt den högre logikens ech rättvisans skäl, förbisett, att handelsfriheten icke kunde på ett gagneligt och säkert sätt utveckla sig, såframt den icke i alla andra friheter funne stöd, hjelp, korrektiv och eggelse, och detta är till en del orsaken till de missförstånd och olägenheter, som uppstått: så att om man skall begära någonting, är det icke, att man må stanna på denna väg; i denna punkt har föröfrigt r Rouher varit mycket bestämd, han har förklarat, att man icke skall stanna, att fördraget med England icke skall gifvas till spillo. Hvad man bör begära är att han-: delsfriheten — fullständigas genom utvidgning. af alla andra politiska rättigheter. Öch i sjelfva verket är detta icke en gång ett blott och bart liberalt intresse, det är ett konservativt intresse, mer än man tror. Då Cavour! för mer än femton år sedan företog sig, äf ven han, att i sitt lilla Piemont tillämpa handelsfrihetens grundsatser, fann han sigi ansigte mot ansigte med samma inkast; träffa sina vänner, kan man bjuda dem på ett glas hemma hos sig sjelt. Det är bra mycket treflisare och bättre än awt betala