Aftonbladet – 8 juni 1868, sida 3

illa effekter, dem han kän:e och beskref anska bra, men, dem han aldrig mäktade t återgifva genom annat än ord, hvarför också hela samtalet försätte mig i en nästan sorglig sinnesstämning. Jag inväntade med otålighet byboernas kterkomst, ty hela församlingen hade vandrat upp till slottet, och byn var öde och tom. Andtligen såg jag spridda grupper nedstiga för gåvgstigen, och snart fylldes stranden, srusvägen, som tjenstgjorde i stället för gata, och husen i närheten af folk. Alla dessa menniskor: voro högtidsklädda i anledning af mottayningen, som de benämnde den stund på öndagseftermiddagen då mille Merquem hade ör vana att tala med dem. Jag hörde hvad man sade derom i huset, der vi voro; jag sick vidare ut på gatan för att uppsnappa vad som der yttrades; jag blandade mig i upperna och kom genom allt hvad ag vörde till följande resultat: ! Denna veckomottagning Vår en instiftelse f amiral Merquem, den han ända till sista veckan af sitt lif vidhållit. Denna förträffige man hade varit tillbedd af sina underiafvande, och den dyrkan, hvarföre nu Celie ar ett föremål, kan man säga att hon beomimnit i arf, Hon hade emellertid troget öljt sin farfars bäde föreskrifter och vanor. imiralen, som så länge han var frisk, i hvad äder och vid hvilken tid som helst företait utflygter i sin bät — ett mästerstycke i olidit och konsten att svaka, — hade allid medhaft Celie, som sedermera bibehöll maken för och behofvet af denna förströIse. Vand vid faran på sådana utflygter, rotsade hon den utan förtjenst, som hon sjelf ade, då det gällde att antingen hjelpa npåon af byns befolkning eller någon främling, om strandat på kusten. (Forts.)