Aftonbladet – 8 juni 1868, sida 3

Han vänder sig till de omgifvande figurerna ur de pjeser, i hvilka han deltagit, och säger: För er, mitt herrskap, har jag stått examen; jag tar nu gamle Jo, Jos hand, går fram till rampens ödesdigra rand och träder litet utom tafvelramen. Efter denna inledning trädde hr Jolin ända fram till rampen och talade till salongen med en stämma, i hvilken en stark rörelse mer och mer segrade öfver försöken att bibehålla skådespelarens beherrskning. Mitt herrskap, tack, ja tack för alla stunder, som nu bli rosor i mitt minnes lunder, för hvarje ljuft bevis på sympati, hvarmed ni stackars konstnärn inspirerat, då ängslan honom alarmerat; för hvarje suck och hvarje flyktigt spår utaf den perltribut han högst har skattat — en liten varm, förstulen tår som fallit på den mun, som nyss har skrattat. Tack för hvar gång, som ni med hjertat fattat hans hjertas andemening, fast i orden, af brist på snille, den blef gåta vorden. Jag lägger af mig skådespelarns skrud, den kanske aldrig jag som värdig burit, och återvänder till min ungdoms brud, till dikten, som jag evig trohet svurit. Dock, om — som förr — hon stöter mig tillbaka, så minns jag hennes bud: arbeta! vaka! och så kanhända ännu någon gång ag helsar på — i drama eller sång. Men skådespelarn säger nu farväl, ör evigt? — Ack hvem känner det förvisst? Blott Han, som stakar banan först och sist: Men säkert dock ett långt, ett tungt farväl, nn orgelton, som länge, länge darrar ch som till vemodstårar narrar It, som kan gråta i bans varma själ. Under en synbar rörelse, som salongen deade, trädde hr Jolin några steg tillbaka och lutade så: Jag går tillbaka i min slut-tablå! Och nu, fall ned, du gamle vän, som borde fallit längesen, mitt skådespelarlifs ridå. Och ridån föll — men endast för att tre ånger efter hvartannat åter gå upp och låta önstnären mottaga publikens afskedshelsninCE -— mm -— ÄL GR