Aftonbladet – 6 juni 1868, sida 3

mn ORYS å j j I sterns lif och personlighet. ,Ikan icke göra anspråk på den betydelse, som vv OUR TVÄR OMVIVAA OP VB BV IIDEVA santa. Man blickar genom dem, så attsäga rakt in i Fredrika Bremers kärleksfulla, fö allt godt, ädelt och stort klappande hjerta Isynnerhet förefalla oss brefven till Franzer utmärkta genom karakter och stil. I brefven till systern återfinner man helt och hållet författarinnan af Teckningar ur hvardagslifvet under hennes tidigare period. Dessutom lemna brefven en mängd upplysningai om hennes litterära och personliga förbindelser, och detsamma är fallet med de Sjelfbiografiska anteckningarne. Att arfvet efter Fredrika Bremer, såväl det biografiska som det litterära, kunnat bli sådant som det föreligger oss, är naturligtvis hennes egen förtjenst; men man stannar icke desto mindre i tacksamhetsskuld hos utgifvarinnan, den bortgångnas åldriga syster, som samlat och ordnat det hela, öfvervakat dess utgifvande och sjelf bifogat en teckning af syDenna teckning he litteraturhistoriens och kulturhistoriens omI dömen och domar ega; men hvad man med billighet kan vänta, en trogen skildring af den bortgångna, sådan hon framstod i hemmets och sina närmaste vänners inskränkta krets, såsom hon ansågs och bedömdes af de sina, de-ta har utgifvarinnan åstadkommit på lett, såsom oss synes, både intressant och mot systern och sig sjelf samvetsgrannt sätt, om ock dervid i viss mån bekräftats det gamla ordspråket, att ingen är profet i sitt fädernesland. Det visar sig nemligen att Fredrika Bremer mången gång, under det hon med allt större hängifvenhet omfattade tidehvarfvets alla reformatoriska sträfvanden, framkallade ogillande hos sin familjs medlemmar; men det bör ock tilläggas, att detta ogillande, sådant det framträder i systerns teckning, ständigt ledsagas af uppriktig aktning för hennes ädla karakter, rena afsigter och ovanliga snille. Om man sammanställer med hvarandra lefnadsteckningeh af utgifvarinnan, de sjelfbiografiska anteckningarne samt brefven, hvilka tillsammans upptaga första delen, erhåller man en ganska åskådlig bild af Fredrika Bremers lif och inre utveckling. Såsom man väl kan föreställa sig om en personlighet, så begåfvad, som Fredrika Bremer, på tankens, känslans och fantasiens vägnar, måste hon haft många och hårda strider att genomkämpa. Så är ock fallet; men tidigt uppenbarade sig tillika hos henne den snillets friska humor, som lekande lyfter vingen i kärlekens solsken, som ler och fåras på en gång, som visserligen ständigt hör lifvets dissonanser, men också ständigt finner dem upplösta och försonade i en högre, helig harmoni. I sin barndom plågades Fredrika Bremer af brinnande nyfikenhet och lust att experimentera med allt, som kom i hennes väg. Detta drag utvecklades sedermera till den omfattande vetgirighet, det outsläckliga forskningsbegär, som lät Fredrika Bremer gå lifvet igenom såsom en efter sanningen sökande ande. Lika mycket beherrskades hon af begäret att bli älskad, att utmärka sig genom utomordentliga och ärofulla handlingar samt af behofvet att sjelf älska hvarje väsende; men härmed var förenad en hög grad af sjelfständighetsbegär, af envishet och nästan egensinnighet, det finska födelsemärket på hennes karakter, hvilket tillskyndade henne otaliga lidanden under det patriarkaliska envälde och den i vissa afseenden pedantiska formalism, som rådde i hennes föräldrars hus. Många, till en del rätt komiska anekdoter anföras af utgifvarinnan i sammanhang med dessa drag. För att behaga sin romaneskt estetiska moder försökte den lilla Fredrika, ehuru förgäfves, att ge en annan form åt sin näsa, med hvilken hon alltid tyckes hafva varit mycket missnöjd. Med större framgång företog hon sig, af samma bevekelsegrund, att ändra sitt låga hårfäste, genom att afraka detsamma och sedermera, medelst tång, upprycka de framstickande hårstråna. På detta sätt, tillägger systern, lyckades det henne att förskaffa sig en hög, bra panna, som klädde henne oändligt väl. När kronprinsen Carl Johan drog i fält mot Napoleon, ville hon rymma öfver till armen i Tyskland, inträda såsom page i Carl Johans tjenst och utföra underverk af tapperhet. Längre fram koppades och väntade hon dag och natt att kli enleverad af någon okänd tillbedjare. Hon begynte tidigt författa, skref vid åtta års ålder fransk vers till månen och några år separe början till ett stort poem om Verldens skapelse. Sitt första tryckta arbete utgaf bon för att skaffa sig medel till välgörenhet. När sedermera i verkligheten flere än en friare anmälde sig, brydde hon sig icke om dem; och när hennes skriftställareskap förskaffat henne ryktbarhet och hedersbevisningar, brydde hon sig lika litet derom. Sin kärlek ville hon då egna åt alla kämpande : och lidande; sin lycka ville hon sätta uti att gagna andra, att föra menskligheten framåt i sedligt och religiöst hänseende. Hennes djupa frihetsoch rättskänsla förde henne tidigt till opposition mot den konfessionella dogmatismen inom kristendomens närvarande former, och hon vidhöll hela sitt lif igenom med stor ihärdighet yrkandet på nödvändigheten af öfverensstämmelse mellan den förpuftiga tanken och den religiösa tron. Mycket senare öppnades hennes blick för qvinnans ställning inom samhället och behofvet af utveckling och frigörelse äfven i detta afseende från onaturliga och oförnuftiga inskränkningar; men till ersättning för detta dröjsmål omfattade hon dessa idger genast med så mycket större beslutsamhet, icke blott i skrift, utan derjemte praktiskt, genom råd och dåd. Sålunda växte Fredrika Bremers karakter och synvidd på ett egendomligt och stort sätt, allteftersom hennes intelligens utvecklade sig. Hennes hjerta var platoniskt, hennes förtröstan kristlig, hennes tänkande universelt, hennes verksamhet human i detta ords djupaste betydelse. En snvillrik fransk författare, Ernest Legouve, som med omfattande bevis ådagalagt rättmätigheten och nödvändigheten af qvinnans likställighet med mannen, karakteriserar skilnaden mellan mannens och qvinnans egenskaper på intelligensens och den praktiska ver! samhetens områden. Denna skilnad får dock icke fattas absolut. Tvärtom. Mannen och qvinnan måste, så att säga, låna af hvaranras egenskaper, om deras individualitet skall kunna bli fullt harmonisk och fruktbärande. Icke i den ensidiga utvecklingen af vissa speciella egenskaper, utan i sämmansmältandet, förmedlingen af de många skenbart stridiga ligger vilkoret och medlet för mensklighetens framåtskridande. Liksom man stundom mö ter ansigten med en sällsynt och egendomlig skönhet i sitt uttryck, som står öfver sjelfva könstypen, utan att derföre strida mot denl l S s S Å