Aftonbladet – 6 juni 1868, sida 2

cen, efter en uttömmande diskussion, den 13 April 1867 beslöt dödsstraffets afskaffande, medan första kammaren med blott 39 röster mot 38 afslog hr Bovins motion. Dessa omröstningar, — fortfar förf. — blefvo af alla tidningar förkunnade för Europa, och öfverallt uttyddes de på det enda rimliga sättet, att dödsstraffet vore faktiskt afskaffadt i Sverge och att den lagstiftande makten skulle under 1868 års session fullborda denna reform. Ett sådant resultat låg så helt och hållet i sakernas logiska ordning, att ej ens bland dödsstraffets förfäktare nägon enda föll på den idn att bestrida dess sannolikhet. Ar 1868 såg den nya representationen samlas för andra gången: samma två kamrar, samma medlemmar i hvardera. Den 30 Januari uttalade sig lagutskottet, i afgifvet utlåtande öfver de förslag som väckts rörande dödsstraffets afskaffande, tör detta straffs upphäfvande. I sitt sammanträde den 29 Februari förklarar sig andra kammaren, som 1867 med 103 röster mot 53 beslutit dödsstraffets afskaffande, med 100 röster mot 69 för dess bibehållande. Några dagar senare afslog första kammaren, som 1867 delade sig i 38 mot 39, förslaget till och med utan votering. På brottmålslagskipningens område hade ingenting förekommit, som förmörkat horisonten; situationen var, med ett ord, densamma som året förut. Det är ej abolitionisternas sak som skall känbart lida af dylika omsadlingar, men väl de offentliga myndigheters moraliska auktoritet, som gifva det bedröfliga exemplet derå. När lagstiftande församlingar företaga si dylika problemer, böra de veta att nog respektera deras betydelse och hysa nog aktning för sig sjelfva, för att endast med allvarliga öfvertygelser gå till deras handläggning och ej hängifva sig åt en slik lek i den parlamentariska vippgungan. Man nödgas erkänna, att den gamla ståndsrepresentationen ådagalade större konseqvens i sina opinioner. Men låtom oss ej längre uppehålla oss vid någonting som i våra ögon endast är en ren anakronism, ty historien visar oss, hur fjerran det högsinnade svenska folket, genom sitt ädla och allvarliga skaplynne, är skildt från en dylik vankelmodighet. En nyttig lärdom kan emellertid hemtas från denna egendomliga episod i den svenska straffreformens historia. Och denna lärdom säger att man, i en undersökning om dödsstraffet, ej får uteslutande fästa sig vid frågan om dess behöflighet såsom ett verksamt rättsmedel; man måste öfvergifva den utilitaira och först och främst utgå från den moraliska ståndpunkten. Förhandlingarne i Sverges. lagstiftande församling 1867—1868 visa, att man ej skall lyckas lägga säker grundval för den önskade reformen, så länge man undanskjuter frågan om dödsstraffets legitimitet. Så länge man inskränker frågan till en undersökning de commodo et incommodo — såsom en af dödsstraffets berömdaste motståndare, hr Mesnard, president i kassationsdomstolen, uttryckte sig — skall dödsstraffet förblifva en fenix, alltid färdig att åter uppstå ur sin aska: i går erkände man dess obehöfiighet, i dag yrkar man dess nödvändighet, och den lagstiftande makten skall under den korta tiden mellan två sessioner kastas mellan de mest anstötliga motsägelser. När flere regenter, såsom Sachsens och Portugals konungar, skyndat att taga initiativet till dödsstraffets afskaffande, efter att vår tids filosofi allvarsamt rubbat tron på dess berättigande, så vill förf. äfven hä finna ett vittnesbörd, att frågan ej gäller blott hvad somär lämpligt eller olämpligt. Tviflet om statens rätt att straffa till lifvet måste ju företrädesvis nedtynga herrskarnes samveten, hvilka inför Gud-och menniskor åtaga sig ansvaret för dem, som kastas in i evigheten, ännu fläckade af sina brott. Frågan är en strid mellan två principer, den kristna och den hedniska, af hvilka den förre alltid hos menniskan, äfven i hennes förnedring, erkänner ett andligt väsende; hvilket ej enligt den hedniska tidsålderns föredöme får behandlas såsom ett opersonligt ting.