Aftonbladet – 6 juni 1868, sida 2

STOCKHOLM der 6 Juni. Dödsstraffs-frågan i Sverge, bedömd i Frankrike. Det var att vänta, at andra kammarens plötsliga omsadling i dödsstraffs-frågan skulle utom landet väcka en lika ofördelaktig uppmärksamhet, som inom våra egna landamären. Denna ogillande förundran har fått ett allvarligt och värdigt uttryck i ett af den utmärkte kriminalisten, ledamoten afinstitutet, generalinspektören för de franska fängelserna, hr Ch. Lucas, inför Lacademie des sciences morales et politiques den 8 sistlidne April hållet föredrag öfver justitierådet Olivecronas arbete om dödsstraffet, som nyligen utkommit i Paris i fransk öfversättning af hr J. H. Kramer. Såvidt vi ha oss bekant, är det första gången en sådan utmärkelse vederfarits något arbete af en svensk jurist. Hr Lucas rapport öfver Oliveeronas arbete, i närvaro af senatens president och vicepresident, hrr Troplong och Delangle, m. fl. notabiliteter, afhördes med det största intresse och föranledde en liflig diskussion öfver de åsigter, den svenske författaren uttalat. Framför oss ligger, i aftryck ur akademiens compte rendu, ett utdrag ur hr Lucas rapport, under titel: Betraktelser öfver dödsstraffsfrågans ställning i Sverge. Författaren gifver till en början en snabb öfversigt af den svenska kriminallagstiftningen efter 1734 och omtalar särskildt frågan om dödsstraffets afskaffande under ståndsriksdagens sista period. Han anmärker härvid: om vi från den specieila synpunkt, som sysselsätter oss, kasta en återblick på den del, hvart och ett af de fyra svenska riksstånden tagit i rörelsen för dödsstraffets afskaffande, så finna vi att det protestantiska svenska presteståndet, häri mycket olika det, som i Frankrike understödde de från Societe de la morale chretienne utgående sträfvandena för schavottens undanrödjande, visar sig orubb ligt tasthålla, såsom en dogm, vördnaden för bödeln — ehuru denna dogm, enligt hvad Oscar I yttrade, näppeligen står i samklang med kristendomens gudomliga föreskrifter. Adeln gaf utan tvifvel allt för mycket efter för den konservativa instinkt, som alltid hos detta stånd är förherrskande, men här bröt sig dock diskussionen en väg och uppkallade progressiva krafter. Borgarståndet visade sig mera mottagligt, än adeln, för tidens ider och behof, men likväl vida mer försigtigt än bondeståndet, som allena beslutsamt uttalade sig för dödsstraffets afskaffande. Ingen meningsyttring å riksdagen kunde bättre stödja denna reform. De svenska bönderna, det vill säga smärre jordegare, stolta öfver sin gamla trihet, ega i allmänhet en vida högre bildning än deras jemlikar i samhällsställning i andra länder. De representerade på riksdagen de nio tiondelarne af befolkningen och uttryckte sålunda, genom sina förslag och sina voteringar, den verkliga folkmeningen, som i Sverge var stämd emot dödsstraffets bibehållande. Offentliggörandet af hr Olivecronas arbete — säger förf. vidare — inträffade under omständigheter, som voro särdeles egnade att främja det intryck, som det genom sina solida bevis, styrkan i sitt räsonnemang, vigten af der nedlagda forskningar samt auktoriteten af en sund och, samvetsgrann lärdom borde framkalla. Å ena sidan voro den allmänna meningen; och pressen ifriga att till den nya folkrepresentationens uppmärksamhet anbefalla alla reformer af någon betydelse; och alla tidningar uttalade sig för hi Olivecronas åsigter; med undantag af en endå. Wäktaren, organ för ett protestantiskt prestparti, som trodde sig, i försvaret för schavotten, kunna stödja sig. på en obarmhertig ortodoxis grundsatser. ÅA andra sidan invigde denna folkrepresentation en ny epok för dödsstraffs-frågans granskning, i det att retormsträfvandet nu-ej längre behöfde drabbö samman med fyra stånd, af hvilka två voro det orubbligt obenägna. Diskussionsfältet va alldeles föränvdradt och allting tycktes lofva dödsstraffets afskaffande en gifven majoritet i ändra, och en sannolik i första kammaren Utgången bekräftade ock dessa förhoppninar ig Förf. erinrar derpå, huru andra kamma