Aftonbladet – 5 juni 1868, sida 2

saker öfver min ringa person med den tydliga afsigt att de ej skulle undgå mina öron. Hon var märkvärdigt vacker och af en berusande djerfhet, den lilla listiga ungen, och jag vill ej påstå att jag förblef alldeles likgiltig för hennes naiva utgjutelser, men jag fann mig i alla fall lätt nog kunna låtsa vara det. Och då jag verkligen var det, det var då jag oförmärkt försönk i beundran öfver Celies vackra hår och fint formade axlar. Och dock skulle hon hos en vulgär åskådare alltid fått ge vika för Emmas glänsande ögon och yppiga former; men för mig framstod hon som ett ideal, så mycket mera fängslande, som det syntes vara oupphinneligt. Hon deltog gladt i de improviserade lekarne, alltid åtagande sig den otacksamma roll, som ingen annan ville ha, nemligen att kläda ut sig på det befängdaste vis för att synas gammal eller löjlig. Men hon lyckades icke i något af dessa sina bemödanden; hennes behagliga växt och hennes barnsliga leende skymtade alltid fram under förklädnaden. Hon hade alls inga sceniska anlag, kunde icke det minsta förställa sin röst och lät alldeles öfverväldiga sig af sin skrattlust vid åsynen af de andras komiska utseende. Synnerligen ansattes hon deraf då hon fick syn på mr Bellac, den Emma mot hans vilja utstyrt i fruntimmershatt och kappa. Jag skulle aldrig trott att hon så kunde hängifva sig åt glädjen och att hennes annars så lugna inbillning kunde så tilltalas af det komiska. Detta gaf mig emellertid tillfälle till nya betraktelser: var hon verkligen en af dem som icke anstränga tankarne, eller var hon endast en nervös natur och en sådan som lätt tar intryck? Hura som helst, var emellertid hennes skratt det mest öppenbjertliga och barnsliga man kan tänka sig. Jag tror ni har riktigt roligt, sade jag en gång då jag kom henne nära. Ja, verkligen har jag icke det, svarade hon och försökte att antaga sin vanliga allvarliga min. Jag roar mig alldeles för mycket för att vara en god värdinna, jag vet det