Aftonbladet – 5 juni 1868, sida 2

Ni misstar er helt och hållet. Men va lugn i alla händelser och ångra icke er öppenhjertighet, som ju haft till följd ett god råd från min sida. Jag vill bara önska at ni följde det äfven. Om ni verkligen gifver mig det af vänskap, så... Jag fick aldrig veta hvad han tänkte tilllägga, ty hans häst, som var mycket liflig skyggade i detsamma för en hund, som sprang öfver vägen, och gjorde en sats som höll på att krossa oss. Vi fingo emellertid håll på honom och stego ur för att, så godt sig göre lät, laga seldonen, och då visade oss lakejer huru fjulspåren voro blott några tum frår ett djupt stenrös, deri ett nedstörtande ovilkorligt varit döden. Nu blef det jag som fick en fix id6. Jag kunde under återstoden af vägen ej låta bl att göra upp allahanda gissningar öfver hvad verkan vår plötsliga död skulle haft på mille Merquem. Hvad mig beträffar, skulle hon sannolikt blott beklagat min familj och inenting vidare, utan att ana det hon i mig örlorat en blifvande herrskare öfver sitt öde; men äfven förutsatt det ganska troliga förhållandet, att hon skulle djupt begråtit den trogne Montroger, månne icke i någon vrå af hennes själ ändå skulle funnits ett det allra minsta lilla rum för belåtenheten att ha blifvit qvitt ett band, som just genom sin mildhet var så mycket mera tryckande? Fanns verkligen ett sådant band? Derpå grubblade jag af alla krafter, och genom att uppmärksamt granska hvad verkan Montrogers närvaro kunde utöfva på m:lle Merquem, glömde jag att fästa nödig uppmärksamhet på mig sjelf, hvarföre också värdinnan snart märkte min tankspriddhet. Hvad går åt er?, frågade hon vänligt då hon vid min sida gick igenom ett rum, gränsande till salongen, der de unga flickorna bedt oss att ombestyra en charad en action,. Ni ser så förströdd ut i qväll. Någon liten motgång? Något förtretligt hinder i Ernestines giftermålsplaner?s Nej; jag försäkrar