offra en dylik framtidsplan. Nåväl! ingen. ting hellre! Mitt förstånd, min eftertanka mina vanor — allt uppmanade mig till ef. tergift... och derefter tyckte jag på mitt vis att mitt samvete kunde vara lugnt. Med detsamma jag fattat mitt beslut, upp hörde också min plåga. Min egenkärlek visade mig målet såson alldeles icke oupphinneligt, min vilja var likz kraftig som egenkärleken och, sade jag til mig sjelf, om deäna min kärlek möjliger skulle vara endast en fantasi eller en sorts: fåfänga — nåväl! så beror det ju helt och hållet af mig sjelf att besinna mig i tid och stanna på halfva vägen. Jag hade icke at göra med en liten barnslig pensionsflicka, stånd att dö af sorg eller att i förtreter blottställa sig hur som helst. Det gällde at strida med en. qvinna i blomman af sin ålder, utrustad med erfarenhet, förstånd och kraft. Det var således ett ganska allvarsami företag, ett sådant som gaf sin man fullt upt att tänka på. . Från detta ögonblick föreföll jag mig icke alls löjlig. Jag jemförde mig icke mera rodnande som en skolgosse, med Montroger Jag behöfde hädanefter endast studera han: uppförande och ställning och göra just motsatsen af hvad han gjort. i; Jag beräknade att jag, för att icke skämTha bort min plan, behöfde minst ett år på mig, och denna tid, långt ifrån att oroa mig, öppnade för min inbillning leende utsigter. Jag befann mig i min ställning till denna qvinna alldeles som en målare, hvilken stuerar sin modell och som säger till sig sjelf, att det icke är värdt att räkna så noga med tiden då det är fråga om ett präktigt arbete om förverkligandet af en skön dröm eller om återgifvandet af den klara och lifliga låga som brinner i hans själ. Jag var icke någon narraktig kopia af en salongernas Don Juan: jag var en man som älskade och som för den utmärkta qvinna, hvilken hos honom uppväckt denna känsla, ville offra de sköna: ste åren af sitt lif och sin själs fulla kraft. Men denna qviona var misstrogen och hadt