Aftonbladet – 4 juni 1868, sida 2

Article Image
verkliga lifvet icke existera annat än undanAgsvVis. edges måste att Dejazet förstår att göra lem charmanta. Liten och spenslig rör hon sig med ledighet under den chevalereska kostymen, är nobel ända ut i fingerspetsarne, för att använda ett gammalt uttryck, har en behaglig organ och säger isynnerhet sina afsidesrepliker förträffligt samt är en utmärkt kuplettsåhgerska, något som de fransyska aktriserna i allmänhet ingalunda kunna berömma sig af. Under sitt korta vistande härstädes uppträdde hon i flera olika pjeser, såsom Prins Conti, Richelieuv i hans första vapenbragd, Voltaire som skolgosse, Markis Lauzun, alla i samma genre, men alla utmärkt återgifna. Triumfen var också här som öfverallt fullständig. Blombuketter, applåder och framropningar haglade hvarje afton. Man skulle tycka att en så mångårig praktik bort göra henne öfvermätt på dessa ynnestbevis, men hon tycktes njuta dem med samma tillfredsställelse, som en debutant som erfar sin första framropning. . Hon har så införlifvat sig med sina ungdomliga roller, att hon i en pjes, La douacre, der hon spelar en gammal enkegrefvinna, framställer rollen ungefär som en ung aktris, som utan att lyckas försöker göra sig så gammal söm möjligt. I samma pjes, som tyckes enkom skrifven för henne, byter hon på några minuter om kostym och återkommer samt fortsätter pjesen såsom sin egen sonson. . Oaktadt hon sålunda tyckes bära sina år med en oförklarlig ungdomlighet, har dock tiden börjat göra sina anspråk gällande och hon har måst besluta sig till att afträda från en skådebana, derifrån hon skådat ned öfver så många olika tiders publik. Det tyckes också som om 66-åriga lagrar borde vara tillräckliga att hvila på Hon annonserar derför sin sista konstresa genom provinsen och koibller efter afslutandet af sin Eriksgata troligen ej att uppträda vidare. Den öfriga truppen från Theatre Dejazet i Paris, som Åtföljer henn2; spelar oklanderligt, men får naturligtvis åtnöja SE med at träda i skuggan. När Dejazet är på scen! ser man ingen annan och när hon lemnar den väntär ihan ited otålighet att hon skall komma tillbaka. Troligtvis har dock här den sista applåden ljudit i hennes öra, den sista blotibuketten fallit till hennes fot och snart är hon troligen sjelf blott ett minne.

4 juni 1868, sida 2

Thumbnail