Aftonbladet – 3 juni 1868, sida 3

Handelsoch sjöfartsförhållanden i Stockholm. 1864 års sjölags 81 har följande lydelse: Der fraktaftalet ej annorlunda bestämmer, bäras kostnaden och äfventyret vid lastning af befraktaren tilldess godset blifvit till fartygets sida framfördt och derstädes af befälhafvare eller styrman emottaget; dock att befälhafvaren ej ansvarar för den skada, som kan uppstå om godset i sådan mängd framföres till fartygets sida, att det ej ordentligen hinner emottagas, såvida ej godsets framförande skett på hans egen tillsägelse. — Vid lossning bäras kostnaden och afventyret af lastemottagaren, sedan godset blifvit vid fartygets sida aflemnadt. I strid mot denna oförtydbara föreskrift har bland en del af Stockholms importörer inrotat sig ett sjelfsvåld, som man gifvit namnet Coutume, nemligen det, att vid lossning af gods från fartyg, lastemottagaren fordrar varornas afleverering på kajen, andra sidan om trottoiren eller omkring 3 famnar och derutöfver från fartygets sida, (härifrån flytande varor dock undantagne, som alltid af vindragarne emottagas vid fartygets sida, samt spanmål som emottages vid luckan). Att ångfartyg, som äro angelägna om en skyndsammare lossning och hafva tillgång till en stor arbetande besättning; leverera varan på kajen, på ett så betydligt afstånd från fartyget, blifver deras ensak och kan icke blifva lag för segelfartyg, hvilkas besättningar, på större fartyg, aldrig deltaga i lossningsgöromålen, och på mindre blott utgöras af två åa tre man. Obilligheten af denna Stockholms-Contume synes lagstiftaren fullkomligt hafva insett och det kan ej annat än förvåna att hufvudstadens upplysta handelskår, för att bespara en obetydhg arbetspenning, vill trakassera och onödigtvis, emot lag, betunga skepparen med ett arbete, hvartill hans arbetsstyrka ombord — afsedd för fartygets manövrering till sjös — är otillräcklig. Man torde kunna invända: hvarföre låter skeppare beqväma sig till att lemna varan annorstädes än der lag bjuder? Men det inses lätt, att då emottagaren tredskas och icke gör sig mera angelägen om att få sin vara i land, skepparen hellre underkastar sig denna utgift än han försinkar en för honom sjelf och rederiet dyrbar tid. Der icke certeparti eller konnossement annorlunda föreskrifva bestämmer lagen för fartyg, som icke äro öfver 30 läster, 6 liggedagar, en tid för mindre fartyg nästan orim