Aftonbladet – 2 juni 1868, sida 2

Kysser den dyrkades blomprydda barm, Väpnen deruppe vid fädrenas högar, Henne att värna, Er tanke och arm! Här, hvarest Sundets böljor helt sakta Vaggas till sömns vid den älskades fot, Troget — en framskjuten förpost — vi vakta, Blickande stadigt mot farornas hot. Sjöar och dalar och elfvar oss skilja — Tankar och känslor, de mötas likväl: Lefva och dö, liksom fädren vi vilja Trofast för Sveas ära och väl. Detta är löftet, det helga, vi göra, Detta är eden, vi svärja i dag. Fädernas skuggor som vittnen den höra, Gästa osynligt vårt festliga lag; Glädjas, att än deras minnen och låra Vårdas af tacksam fädernejord, Glädjas, att hennes frihet och ära Manar till broderlig kärlek i Nord. Till Lunds studenter från Upsala stadenter vid Jubelfesten 1868. I bröder af detsamma fosterlandet! Från Fyris stränder helsa vi till er. Den makt, som mellan oss har knutit bandet Så starkt förut, har dragit oss hit ner. Af samma slag, ur samma jordmån dragen Er andes bildning är ock vår också. Hur skulle ej i dag, tvåsekeldagen, Vårt hjertas pulsar er till mötes slå! En minnets fest I glädjen er att fira, Då I församlats här i seklets qväll. Och minnets krans blir icke svår att vira, Då lager fins så rikt och eternell. De kända namn, som eder ära blifvit, Behöfver jag ej nu uppräkna här; Ty modåren Svea har de namnen skrifvit Bland dem, som djupast hon i hjertat bär. Och derför följer er vår blick och gläder Sig hjertligt åt de tända fröjdebloss Ty minnets fest begå vi ju med eder Och af försynen minnet gifvits oss. En minnets fest — dock icke det allena, Vi fatta nog, hvad allt den innebär; Ty hopp och minne gerna sig förena Och löftets bägare står alltid när. De gångna tider sjunka utför branten Af det förflutna för att minnas blott. Men blicka nu jemväl åt andra kanten, Der morgonrodnaden sin plats har fått. Och se! om äfven der en stråle glänser Fram genom dunklet af en oviss tid, Så kan man tröstfull stå vid seklets gränser Och tro, att framtiden blir ljus och blid. Den stråle är vår egendom, vi unga, Så klar, men jemte det så allvarsam. Och den kan locka hvem som helst att sjunga Ur hjertats djup de gömda känslor fram. Den slocknar ej, så länge ännu lefva De gamla krafter uti Sverge qvar Och friska vindar från vår fjellbygd sväfva Kring oss med minnen ifrån flydda dar. Nu är det vår och vårens växter grönska Och gladt det är att stå i deras midt. Er välgång, bröder, är det, som vi önska I lifvets vår med hjertat varmt och fritt. Så ofta som vi om vår framtid drömma, Om Sverges väl i milda gudars vård, Så varen säkra, att vi icke glömma De vackra lunderna i Lundagård. I går fredag skedde på öfligt sätt medicine och filosofie doktorspromotionerna. Aterringning, procession, orationer, kanonskott o. s. v. De yttre anordningarne vid en filosofie doktorspromotion i Lund skilja sig något från de i Upsala öfliga. Så märker man i processionen, näst framför promotor, fyra små hvitklädda flickor om 5—7 års ålder, hvilka, ledsagade af tvenne marskalkar, uti korgar bära jubeldoktorernas och frånvarande doktorers kransar. Dessa flickor placeras i kyrkan på taburetter framför promotors kateder och en marskalk undfägnar dem med konfekt, för att hålla den vid godt mod under den långa akten. De unga promovendi och promotor bära vid processionen till kyrkan sina kransar på armen; marskalkarue äro hela dagen bekransade och alla bära de hängande på bröstet en liten doktorshatt. Efter promotionen hölls ingen promotionspredikan, utan endast en enkel och vacker bön af professor Linder. Om den sensation, som prins Oscars promoverande framkallade är redan tillräckligt nämndt. Att han med smak och takt bar sin krans och sin nya värdighet är öfverflödigt att tillägga. Han uppträdde i svart drägt och hade naturligtvis icke med sig en svit af unga militärer med slamrande sablar, utan en enda kammarherre, som sjelf är filosofie doktor. Ett fint och vackert drag vid filosofie doktorspromotionen var, att i programmet John Ericsson står främst i raden af hedersdoktorer, framför serafimerriddaren grefve Henning Hamilton; hvilken ädling utan tvifvel är den främste att gilla och instämma i den hyllning, som dermed afses åt den store fosterlandsvännen på andra sidan oceangn. j De som innehade andra hedersrummen vid den medicinska och vid den filosofiska doktorspromotionen helsade, enligt öflig sed, de närvarande damerna på vers. Dessa verser följa här: Till damerna vid medicine doktors-promotionen i Lund den 29 Maj 1868. Grubbla, forskare, på lifvets gåta Ifrån lifvets början till dess slut; Föga dina theorier båta: Qvinnan löser den på en minut. Ren i tidens morgon henne gifvet Blef dess enkelt sköna lösningsord: Kärlek, kärlek är dess namn i lifvet, Hon den verkliggör uppå vår jord. Drömma vi oss blott på modersarmar Burne såsom barn i barndomsfrid, Glömma vi dervid, hur lifvet larmar; Glömma allt det bittra i vår strid. Se vi henne hur hon troget vårdar Kestarelden uppå hemmets härd; terkallas vi till Edens gårdar, Dvitljas åter i en bättre verid, Å sd