Aftonbladet – 28 maj 1868, sida 2

nycker, som äro oförklarliga hos sjuka, hade han deremot fattat en särdeles förkärlek fö mig och ville ej tillåta någon annan att vårde honom, lyfta honom i och ur sängen ocl rulla hans fåtölj. En gång talade han til och med om att göra sin sondotter arflös och att testamentera mig sin förmögenhet. Har hade blifvit alldeles förhexad, den stackar: sjuklingen. aHanslidanden upphörde emellertid snart och han utslocknade i våra armar. Då Celie mottog hans sista suck, nedföll hon sanslös, tillintetord af smärta och öfveransträngning. Att ha sett sig under sex månaders tid på ett så hårdt sätt behandlad af den, hvars afgud hor varit, öfversteg hennes krafter och hon tyckte sig nu för andra gången förlora honom. Horn hade emellertid nog styrka att sjelf vara med om alla de sorgliga förrättningarne vid. beorafningen, och då denna var förbi, tog jag farväl af. henne. Hon nästan sjönk ned på knä framför mig, fattade båda mina händer och hviskade i det tårarne störtade ur hennes ögon: Jag skall aldrig, aldrig glömma att ni hela denna tid varit för mig som en god engel, att ni varit som en son mot den aflidne och att ni gjort allt för att åt mig återvinna hans ömhet! Mitt lif kan jag ej helga åt er, men det skall i stället vara uppfyldt af den lifligaste erkänsla och någon gång skall väl också jag kunna visa att detta är annat än tomma ord. Jag ville att hon skulle tala tydligare, men hon svarade endast djupt rörd: Ni skall fa sen! Jag måste således lemna henne, utan att a ytterligare förklaring på hennes ord. Emellertid var det ej utan att jag äter börade inrya ma ett litet hopp och, öppnande nitt hjerta för min mor, bad jag henne enträget att följande dagen återvända till Ca