Aftonbladet – 28 maj 1868, sida 2

på Canielle. Celie skref då till mig följande bref: Min herre! Kom för all del hit, pi äfven, ifall ni kan förlåta mig den orättvisa jag gjort er! Vi voro så godt som syskon och jag hyste för er aktning och vänskap. Jag har således måst förefalla er bra orättvis och besynnerlig. Men nu, då jag hoppas ni glömt er harm och då ni ju har andra framtidsplaner, så straffa mig icke alltför hårdt genom min farfars vrede, den ingen så är i stånd att mildra som ni. Säg honom att ni förlåter mig, på det att äfven han må förlåta mig. Var ädelmodig, min herre, och det skall bringa er lycka. Den värdiga maka, ni en dag väljer, skall få veta er godhet och bålla er räkning derför. För min egen del begär jag icke mera er vänskap, emedan jag vet att jag förverkat den, men det vore illa om mina fel skulle återfalla på en gammal man, som håller af er och lider af er frånvaro. Atervänd således, och räkna på min beständiga erkänsla och bevågenhet! Celie Merquem.n Då den hederlige Montroger visade mig detta bref, darrade han af rörelse och aftorkade en förrädisk tår. Vid emottagandet af dessa rader från henne, sade han, glömde jag min förtret och var inom en timma på Canielle. Amiralen mottog mig med öppna armar och då han såg mig med ömhet kyssa Celies hand, trodde han att allt det förra var glömdt och att han när som helst kunde återknyta den afbrutna giftermålstraåden. Så trodde äfven mina föräldrar, bvarföre umgänget mellan båda husen äter blef lika lifligt som förut. Denna belägenhet var ganska svår både för Celie och mig. Hon hade mer än någonsin atsky för giftermål, och då våra föräl