Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 3

1 1 d NM Isätta unionsembetsmän. , 4 t . -114 Jan. detta år ogillades, hvarefter Stanmilitära operationer, skola offentliggöras geInom armens general: förmå befälbafvaren i t I distrikt, generalen William H. Emory att icke sig då den på sin tid meddelades i svenska blad, bero på en ritssuppfattning: presidentens förhållande till Stantorm omröres visserligen i flera af aktens 10 artiklar, men — väl alt mörka — såsom olagligt i flera hänseenden, såsötti innebärande öfverträdelse af flera särskilda lagar. rr ; Presidenten eger, på tider då senaten är samlad, endast med dess råd och bifall tillI den punkten är konstittitlonen fullkomligt klar och otvetydig. Huruvida han eger att utan senatens bifall afskeda dem — derom äro åsigterna delade. Johnson har emellertid ej blott den 12 Aug. 1867 afsatt sekreteraren för krigsdepartemobtet, Edwin M. Stanton, hvilken åtgärd, då den jemte grunderna derför af presidenten meddelades senatefi, af denna myndighet den ton, i enlighet med den ofta omtalade Tenura of office 4st at den 2 Mars 1867 återtog utöfmingen af sitt embete, utan ock den 21 Febr. detta år, ehuru senaten då var samlad, i strid med konstitutionen och nyssnämnda lag, ånyo afsatt Stanton och till dennes efterträdare. utnämnt general Lorenzo Thomas. Vidare anklagas presidenten att hafva brutit mot konspirationslagen af den 30 Juli 1861 genöm sina imanövrer och försök att hindra Stanton i etmbetets utöfning, att sätta Thomas i besittning af krigsdepartementet, samt med makt motsätta sig nyss anförda lag af den 2 Mars 1867. Särskildt har han konspirerat mot den bestämmelse; denna lag, som bjuder att alla befallningar, som afse residenten har sökt Vashingtons militärställa sig detta stadgande till efterrättelse. Här föreligga, som man ser, rent juridiska -Icasus; det är författningsoch lagbestämmelser, som anses öfverträdda. Meir bakom denna kompetenstvist döljer sig det, Sö gåfver frågan dess politiska vigt för ögonblicIket och nödgat representanthuset att omsi-der besluta sig för den flera gånger förut föreslagha, men i det längsta undänskjutna åtgärden att sätta presidenten i anklagelsetillstånd. Han har ej blott ställt sig i öppen opposihängighetskrigets hjeltar och skapade unionsdemokratiska, d. v. s. den besegrade slafaristokratiens och våldsamma annexionspolitikens parti. Han har ju flera gånger, äfven i budskap till kongressen, trotsande gifvit sin afsigt tillkänna att rädda landet, d. v. s. med makt motsätta sig de åtgärder, som åsyftade att rädda de dyrköpta frukterna af ett fyra års krig utan like i historien. Han har för detta ändamål sökt att, med uppenbart kringgående af gällande lag, i armen skaffa sig ett verktyg. Med bortkastande af all tvetydighet uppmanade en demokratisk tidning 1 San Francisco presidenten att i unionsdistriktet Columbia, der som bekant unionens hufvudstad är belägen, proklamera krigslagen och suspendera den civila styrelsen, kongressen inbegripen, tills nationen hunne uttala sig. Man kan också svårligen betvifla Johnsons och demokratpartiets vilja att. våga en statskupp, att draga öfver landet fasorna af ett nytt inbördes krig; de ha blott funnit sig urståndsatta att fullfölja sin afsigt, emedan presidentens alla försök att vinna framstående populära män, såsom generalerna Grant och Sherman m. fl., nesligt misslyckats, och kongressens. hållning rönt allmänt bifall, om man undantager: det förtröendevotum Johnson erhållit af den kaliforniska legislaturens demokratiska underhus. Vi erina ännu en gång, att man vid bedömande. af representanthusets åtgärd att åtala presidenten ej får uteslutande fästa sig vid hans kompetenstvist med senaten; väl är öfverskridandet af gällande lags gränser tydligt och såtillvida en tillräcklig juridisk förklaringsgrund för åtalet. Men den skulle säkerligen ej, under normala förhållanden, under fredliga tider då staten ej hotades af omedelbara och stora faror, gjorts gällande. Man glömme ej, att rättegången mot Johnson är en politisk affär; den är ej något formalistiskt riksrätts.-spetakel, der småsaker, så snart de äro juridiskt klara, äro i och för sig lika goda, som hvilket som helst stort statsintresse. Representanthuset afvisade i det längsta den nu vidtagna åtgärden. Dröjande, motvilligt, nödgadt och tvunget, fattade det sitt beslut först då, när det ej ansåg sig kunna försvara att längre dröja och skona. Man betrakte presidentens hela bana: hura med hans understöd, så snart det öppna upproret vara undertryckt i södern, dess legislaturer åter införde ett föga modifieradt slafveri; huru han, för att lemna rebellerna fria händer att under freden återtaga hvad de i kriget förlorat, ville återkalla unionens trupper, med risk att der framkalla en allmän massacre på den unionstrogna, färgade befolkningen; huru han fråntog de chefer, som troget utförde kongressens beslut och tion mot nationens stora flertal, det repu-l. Jblikanska partiet, som med oerhörda offer! af penningar och blod upprätthållit unionen, . upphäft slafveriet, och i allo vill låta Förenta Staternas utveckling fortgå i den sanna frihets och upplysnings anda, som eldade oaf-. författningen. Han har ej blott gjort sig till ; chef för motpartiet som, med ett vanställan-. de missbruk af ett vackert namn, kallas det : skyddade det unionistiska partiet i södern, deras befäl o. s. v. Han har på hvarje punkt, med hvarje till buds stående medel bekämpat kongressens bemödanden att rekonstruera unionen utan slafveri, och just genom sitt motstånd framtvingat mer och mer beslutsamma, längre och längre gående åtgärder, t. ex. besluten om negrernas rösträtt och om de mest komprometterade rebellchefernas förlust af politiska rättigheter. Tagande dessa beslut till utgångspunkt för nya agitationer, trädde han slutligen äfven formelt författningen för nära och gat sina åklagare de juridiska vapen i händerna, hvilka de först sent och ogerna funnit sig nödgade att begagna. g Sedan slutet af Februari har processen mot presidenten, besluten i representanternas hus med ej långt ifrån två tredjedelars majoritet, fortgått. Den 25 Februari bragtes beslutet inför senaten af hrr Stevens och Bingham: under dödstystnad i den öfverfyllda salen förklarade Stevens, att representanternes hus i sitt och hela folkets i Förenta Staterna namn anklagade Andrew Johnson för high crimes and misdemeanours, och anhöll att presidenten måtte förständigas inställa sig inför senatens skrank. Senatens president, Benjamin Wade från Ohio, svarade: förständiaf en dödsdom i-en stilla och fullpackad domsal. Vi skola ej följa detaljerna af ransakningens förlopp. Intressanta, utan allt tvifvel, för den som vill närmare studera unionens statsrätt och parlamentariska lif, skulle de här blott leda till en efter omständigheterna lotillbörlig och för våra läsare tröttande vidlyfti böra vi tillägga, att ytterflagare-anklage 5 fer ora föreslogs och antogos, bland annat med anledning af residentens mot kongressen skymfliga tal under den bekanta rundresan genom åtskilliga Rnionsstater; som bekant, har Johnson till och med gått derhän att förneka den nuvarande kongressen laglighet och kompetens, emedan ej ännu hela unionsområdet der är representeradt. Vidare förtjenar nämnas, att man under rättegången bevisat, att Johnson sökt förma lecislaturen i Alabama att försvensk-amerikansk tidning, som afkunnandet: gandet skall ske, hvilka ord ljödo, säger enj. q L l .