Aftonbladet – 27 maj 1868, sida 3

FE n? . Den stora betydelsen synes oss ligg: deruti, att denna händelse innel ett prejuI dikat till förmån för de republikanska insti-s tutionerna: hvad man velat göra till repu-s I blikanismens svagaste och farligaste punkt,!k -nemligen statschefens verkliga ansvarighet, I I har bestått ett prof, som ej skall undgå atta väsentligt. höja denna statsforms anseende. J I monarkien har visserligen folkresningens 1 Jultima ratio utgjort statschefens faktiska an-n I svarighetslag; men äfven här har man för-d ökt att de jure bestämma en ansvarighet mn inför nationen, ej blott i forntiden, såsom un-!1 der de tyenue konungarnes brödraskifte ilt det gamla Sparta, utan ock i nyare tider. En. konung stod visserligen i spetsen för republiken Polens styrelse, men om han bröt q sin försäkran å de vilkor, de s. k. pacta con. s venta, som de till. skonvokationsriksdagen jä valfältet vid Vola församlade landtdagarne t för honom uppställt, så löste denna kränk-yV ning af hans konungaed hvarje hans väljare ti från sin lydnadspligt. Grundvalen för Eng-1; lands författning, sådan den ännu i dag är,!h det stora xfrihetsbrefvet af år 1215, utsta-T kar tydligt folkets motståndsrätt, med alla sz till buds stående medel, mot en konung, som 1a regerade olagligt. Och efter den revolution, !k som störtade Stuartska dynastien, blef denna gs grundsats ytterligare legaliserad genom detjm berömda statut af Wilhelms och Marias första regeringsår, som kallas Declaration of rights, Den återkommer i franska författningen af år 1791, i mildare form: konungen skulle i vissa fall anses ha abdikerat. Under adelsväldet i Danmark före 1660 finna vi flera pcs konungaförsäkringar eller Håndfästninger,m såsom de kallades, t. ex. Fredrik I:s, hvilka a otvetydigt gjorde undersåtarnes trohet motly regenten beroende af hans trohet mot hvad k, han besvurit. Och i vår egen historia märka de vi — för att ej gå tillbaka till Kalmare-s recess af 1483 — Fredrik I:s förklaring ilde hans konungaförsäkran år 1720, att stän-!H derna alldeles skola vara fria från deras huldtic och trohetsed, i fall han funnes ha öfver-pbl trädt sin ed och försäkring; äfven. Adolflaf Fredriks konungaförsäkran 1751 öfverlåter ät riksdagen att afgöra, om han hållit sin ed, och att i vidrigt fall afsätta honom. Lagstadgad ansvarighet för statschefen är, som dessa exmpel visa, ej alldeles sällsynt i den monarkiska statsrätten. Å andra sidan berättar författningshistorien äfven om republiker med oansvarige presidenter, Den italienska, förut s. k. cisalpinska,republikens författning af 1802 vet ej af någon juridisk lit ansvarighet för presidenten; och enligt 1799 ve års franska konstitution — konsularregerinvi gen — voro samtlige de tre styresmännend. oansvarige. Båda dessa statsordningar voro so föröfrigt intet annat än öfvergångsformationer te mellan en försvinnande republik och en framrie ryckande monarki. m Ett är en bestämmelse på papperet, enl: författnings bokstaf, en statsrättslig princip ika och för sig; — ett ånnat är dess tillämpning, Se dess ändamålsenlighet, när den tages i an-)de språk, dest hållbarhet mot den praktiska po-S0 litikens pråf. Och detta senare kan slå mycP! ket olika ut efter tidernas och omständighe-Cch ternas åtskilnad. Man kunde lättare före-)na ställa sig -en formlig och stillsam process mot SV statschefen i en liten obemärkt sockenrepu-P2å blik sådan som San Marino, än 1 Schweiz,dr och lättare inom Edsförbundet, med dess i)bö allo smärre proportioner, än inom den verlds52 del, som heter Förenta Staterna, med dessde våldsamma partiagitation, kort efter ett jätte-P? likt inbördes krig, med en ännu blott tunn )S! aska öfver glöden — en process mot en lag-8 ligen med ej ringa makt utrustad statschef;un som å sin sida stöder och sjelf stödes af debå besegrade, men ej försonade, ej ens fullt kuf-) kr vade rebellerna. Likväl har den stora re-l,. publiken bestått detta prof: dess samhälls-dö skicks elastiska kraft har aldrig trädt i da-åt gen på ett mera glänsande sätt, segerrikt vid nedslående alla den doktrinära kritikens in-Jöf? vändningar. ligt Låtom oss nu betrakta, huru statschefeng kl ansvarighet bestämdes af Förenta Staternas prumdlagsstiftare, det i Filådelfia år 1787 samlade konventet, som utarbetade unionsförfattningen. Den stadgar: Förenta Staternas president, vicepresident och samtlige civiltjenstemän skola från embetet afsättas, om de anklagas och öfverbevisas om förräderi, be-3 stickning eller andra grofva brott;. Vidare säger den, att representanternas hus allena har rätt att besluta, senaten allena rätt att till pröfning och dom upptaga dylikt åtal, samt att domen ej må sträcka sig längre än ill afsättning från embetet och ovärdighet att vidare nyttjas i Förenta Staternas tjenst. Med en i den engelska statsrätt n gammal term kallas ett sådant åtal impeachment, Sålana åtal ha väl ej varit talrika i Förenta Staternas historia, men flera exempel finnas dock: ryktbarast torde vara rättegången mot edamoten af högsta domstolen, Chase, år 1804; i senare tider har man åtalet mot domaren Humphreys i Tenessee år 1862. Men nu för första gången har statschefen drabbats af representanthusets impeachment. Till de redan citerade stadgandena böra vi vidare tillägga, dels att unionens vicepresident, som tillika är senatens president, ej eger fungera i den senare egenskapen, när senaten handlägger ett impeachment mot unionens president — såsom dennes, sjelskrifne efterträdare skulle han nemligen kunna anses partisk — utan för detta fall öfverlåter sin befattning åt the chief justice, främste 1elamoten af unionens högsta domstol; dels att en af senaten dömfälld ytterligare kan unforkastas åtal, rättegång, dom, straff efter lag. e vanskligheter, som framstå vid ordnandet af en juridiskt formulerad, politisk ansvarighet, innefattas i följande dilemma: att g å ena sidan undvika attisamma hand förena åklagarens rätt och domarens pligt eller lemna PX tillfälliga meningar och politiska lidelser in-mM flytelse å domen; men å den andra dock göra ) fo! ansvarigheten till en verklig, konstitutionelin! garanti, som ej af juridisk formalism eller by-un råkratisk egenmäktighet och ömhet om eget fö! skinn kan förfuskas till en tom form, ett)i sken i konstitutionens yta. Hur har denna amerikanska författningen förstått att lösa eri denna svårighet, har hon lyckats eller ej? sic Först märka vi då, hvad alla statsrättsteo-Se! rier gilla, att åklagarerätten mot folkets emJa betsmän är lagd i den folket mest omedel-82 bart och fullständigt representerande myn-SV! dighetens hand. Men med åtalet är dess värf af fyldt. Den dömande makten åter, senaten,)do är visserligen en politisk korporation, men det är ock politiska mål den har att döma; ge den är boonr orh utgången från folkets förföl troende, men den står, såsom medelbart vald ste och i följd af åtskilliga andra bestämmelser, hä 4 i så dirckt beroende af de rörliga folkopi-oti lönerna. . Dertill är dess makt inskränkt tillllyf rättenrat! döma tilafsked,T-vjigen ved a af inkompetens att derefter erhålla an-loc) ällning i unionens tjenst. Slutligen fordraspr till en fällande dom minst två tredjedelar afde de närvarandes röster. Af den tili hvarjelun slags missbruk och våld tillräckliga allmakt, oc som engelska parlamentet eger, såsom hvarje ra engelsk undersåtes åklagare och domare, finen nes här intet spår. Skulle partihatet upp-re 4 och förbränna domarens pligtkänsla, lugn m: och laglydnad, då träda: den amerikanskasö författningens bestämmelser i vägen och hin-ka dra den dömande makten att förderfva enfö skyldig: den gräns, som är satt för senatens gå I nde dom, ej blott är en bom mot förfri DAS TE eng I 2 BETESROSTESRPRITIEKDTKPAPFERFASTSKLSSES Sr