Aftonbladet – 26 maj 1868, sida 2

STOCKHOLM den 26 Maj. Det är bekant, att franska undervisningsministern Duruy, som i flera riktningar visat sig förstå sin tid, beslutit betydligt inskränka studiet af de gamla språken och särskildt af grekiskan i statens läroverk. Detta steg i ett land med gammal romersk kultur, och der klassiciteten haft djupare försänkningar än kanske i något annat land, har säkerligen en stor och omfattande betydelse. Kan nemligen hos ett folk, hvars bildning så godt som uteslutande lagts på gammalklassisk grund och i hvars språk latinet utgör ett så väsentligt grundelement, en minister föreslå inskränkandet af dessa språks studium, måste det naturligtvis med så mycket mindre fara kunna ske i länder med uteslutande germaniskt språk och nationalitet. Den polemik, som reformen framkallat inom pressen, erinrar lifligt om de strider, som i detta ämne varit förda hos oss. En betraktelse, som tidningen Courrier Frangdis egnar åt ämnet, kan tjena som profstycke på den argumentation, med hvilken reformens vänner försvara densamma, och vi meddela densamma här så mycket hellre, som den inskärper åtskilliga sanningar, hvilka, ehuru mer än en gång hos oss uttalade, likväl ännu på vissa håll med ifver bestridas. Courrier Frangais artikel lyder sålunda: Universitets-sånggudinnorna äro betagna af djup sorg. Den latinska versen är ifara; ministern för den allmänna undervisningen står i beredskap, berättas det, att underteckna dess dödsdom. Fader Rapins skugga harmas i sin graf, och nutidens Rapiner rusta sig att slunga sina poetiska förbannelser mot den gudlöse vanhelgaren. Lugete, Camene ! Gråten, sånggudinnor, öfver den lätta och lediga versbyggnaden och de välljudande onyttigheterna, ack I, som ingifvit våra fäder och oss så många dumheter, det ungefärligas och synonymernas behändiga muser, omskrifningens och den imiterade harmoniens gudinnor, det är förbi med er, I skolen i glömskan sammanträffa med alla dessa generationer af poeter, som I hafven så väl lärt att sjunga utan att säga något! I skolen icke längre finnas till hands för att vid täflingarna fira de officiella dygderna och framtidens mexikanska expeditioner! Ack I odödliga, hvem skulle väl ha trott, att er stund var så nära och så snart skulle bortrycka er! Barbarerne triumfera, och icke nöjde med att taga den latinska versen af daga, bära de äfven händer på det grekiska studiet. Den grekiska litteraturen, af alla litteraturer den mest spontana, lifliga, menskliga, skall, ifall de få hållas, snart hö6s oss icke vara annat än ett bisaksstudium. Barnen skola naturligtvis, om man lemnar dem frihet att lära sig eller icke lära sig grekiska, skynda att gifva den på båten, och föräldrarne skola i sjelfva verket ej vara ledsna deröfver, så vida man ersätter studier, som endast bilda förståndet, med andra, som lära en att hastigt förtjena penningar. Hädanefter skall Frankrike bli dömdt till att icke kunna läsa Homeros, Eschylos och Thukydides på urspråket. — Hvad pratar du der för slag?, sade till mig en vän, som min vältalighet började utledsr.a. Lär man sig kanske grekiska i Frankrike? Känner du många, som läsa Homeros, Eschylos och Thukydides på urspråket? Och du sjelf, som utan tvifvel tror dig ha lärt grekiska, efter som du undervisar deri, läser du originalerna, då du kan göra annorlunda? Gå en eller par dagar och öfvervar baccalaureatsexamina, och berätta sedan för mig om dem. Det är en ömklighet att se desse unge män stamma, hacka och. staka sig i de simplaste fraser. Och huru skulle det gå, om icke examinatorn i hvarje ögonblick komme dem till hjelp och räckte dem sin stång för att hindra dem att drunkna midt i er grekiska litteraturs skönheter? Fråga dem, hvad de tänka om denna vackra litteratur! om de äro uppriktiga, slår jag vad med er, att de deri icke se någonting annat än onödigt hufvudbråk. För att uppfatta, ja till och med för att se en skymt af en litteraturs skönheter, måste man framför allt vara i stånd att tolka dess språk, måste man icke hejdas vid hvarje fras, hvarje ört, man måste Åtminstone känna gramma