Aftonbladet – 16 maj 1868, sida 3

RIKSDAGEN. Andra kammaren. Biskop Sundbergs afskedstal till kammaren efter återkomsten från rikssalen var af följande lydelse: Mina herrar! Oaktadt riksdagens förhandlingar äro slutade och dess ledamöter redan blifvit af H. M:t konungen hemförlofvade, hafva vi likväl, innan vi skiljas åt, ännu en gång velat samlas här för att säga hvarandra farväl. Kunde i afskedsstunden denna dag för ett år sedan lifliga försäkringar om inbördes aktning och förtroende afgifvas, så finnes utan tvifvel nu en ökad anledning att förnya dem. Ty fyra månaders nytt gemensamt arbete för ett älskadt fäderneslands välgång måste ännu närmare hafva sammanslutit oss och lärt oss hvad som utgör sjelfva grundvilkoret för uppnåendet af det mål vi alla söka. Man hör visserligen ofta betviflas, att denna kammare skall utmärka sig för någon synnerlig enighet, och det försäkras från mer än ett håll, att här i stället för sämja finnas två partier, som mot hvarann föra brinnande krig, i hvilket segrar och nederlag icke blott på vanligt sätt omvexla, utan tillika äro remål för himmelsvidt skilda omdömen. Menas härmed något annat, än de naturliga försök, som blifvit gjorda för att sammanhålla de i vissa färger likatänkande, eller de meningsskiljaktigheter, som i särskilda fall nödvändigt framkalla olika grupperingar bland ledamöterna, så torde beskrifningarne, antingen de tillkommit i fröjd eller med suckan, icke fullt! öfverensstämma med verkligheten. Om i stället den som vågar uttala detta ord sjelf skulle hafva misstagit sig i sin uppfattning, så må det förlåtas honom såsom en fridens man, att han trott och tror sanningens och fosterlandskärlekens enande makt vara på dett starkare än lidelsernas söndrande. I alla ser böra vi hoppas, att enhvar återvänder härifrån med ett godt samvetes vittnesbörd att efter förmåga hafva fullgjort sin pligt, och då kunna vi ju äfven alla med öppen panna möta våra :ommittenter. Hvarken bifall eller tadel kan vara rättesnöret för den offentlige mannens handingar. Med långt större rätt än jag gjort mig till tolk för den allmänna stämningen inom denna kammare, frambär jag för egen räkning till alla dess ledamöter, både närvarande och frånvarande, ett enkelt, men uppriktigt uttryck af min innerliga tacksamhet för det förtroende, den vänskap och let öfverseende jag äfven under det nu slutade riksmötet åtnjutit. Då jag sistförflutne år lemnade talmansstolen, hemförde jag derifrån en rik skatt af dyrbara, outplånliga minnen; jag medtaser denna gången en ännu rikare sådan. Djupt känner jag de stegrade förbindelser, som derigeom blifvit mig pålagda, samt har försökt och vill örsöka att så vidt det är mig möjligt infria dem. Kommer det än hädanefter såsom hittills att blott ringa mån lyckas, så tröstar jag mig dock med len på erfarenhet grundade vissheten, att edra ordringär, mina hrr, ej sträcka sig längre än en irlig vilja kan motsvara. Särskildt anhåller jar att få betyga den högt iktade vän, som innehaft vice talmansbefattningen, nin varmaste erkänsla för trofast bistånd under la förhållanden, äfvensom att till kammarens secreterare och öfriga tjenstemän vid dess kansli rambära en hjertlig tacksägelse för redbart och sodt arbete. Vi återvända nu allesamman till de afbrutna sysI elsättningar, som på olika områden inom samhälet åligga oss. Måtte välsignelse hvila öfver dem ;ch våra hem. Hvad framtiden bär i sitt sköte, eta vi icke; men det veta vi, att vi förtröstansullt kunna gå äfven det okända till mötes, om vi lott bygga på den enda osvikliga grunden för nenniskors välfärd. Vare alltså den fast i våra jertan och utgöre det starkaste osynliga föreingsbandet emellan Sverges folkombud såväl som mellan dess öfriga innebyggare! Hr vice talmannen Mannerskantz, som å kamnarens vägnar besvarade detta tal, framhöll derinder kammarens tacksamhet till hr biskopen, för len osparda möda och det varma nit, han nu för ndra gången såsom talman ådagalagt äfvensom för len fulla rättvisa, som under de olika meningar: es brytande med hvarandra kommit hvarje olika ttrad åsigt till del. Tal. fann hr biskopens utryck om endrägten i kammaren vara fullkomligt annt, och det kunde icke vara annat i en kamnare, hvars medlemmar äro ombud för ett folk, om så länge varit vant vid fribeten som det venska. Ett bland de kraftigaste bevisen på den erkan, denna frihet kan utöfva på folkets omnud, framstode i hr biskopens egen personlighet, om hos sig förenar egenskaper, hvilka på talnansplatsen äro af så oskattbart värde, nemligen tt, med djupa och lifliga egna öfvertygelser, likäl veta att till fullo uppskatta andras.