Aftonbladet – 16 maj 1868, sida 2

Då de behöfliga förberedelserna icke hunnit afslutas så tidigt, att E. K. M:t blifviti tillfälle att framställa det förslag till förbättradt ordnande af landtförsvaret, hvars utarbetande är under handläggning, har denna vigtiga fråga icke kunnat af riksdagen i vidsträcktare mån upptagas, än att fortsatt anslag blifvit beviljadt till armöns förseende med tidsenliga vapen. Tidens oro och tidens kraf äro talesätt ofta begagnade såsom uttryck af missmodig beklagelse; lika ofta äfven som anledning till pockande fordringar. I vårt land — i det afseendet lyckligt framför de flesta andra — beröra dessa ytterligheter dock endast samhällets yta, icke dess grund och botten. Lagbunden frihet och lagbunden konungamakt, båda af folket med öfvertygelsens hängifvenhet älskade och uppburna, både i enigt förbund hvarandras bästa stöd, förläna det svenska samhället friskhet och styrka. Med dem och genom dem förenas det gamla i hvad det har godt, men det nya i hvad det har berättigadt; och fäderneslandets sanna. blir det höga målet, icke för strid, men för ädel täflan. Med djup tacksamhet för E. K. M:ts landsfaderliga omsorger till fäderneslandets väl, under en liflig önskan om lycka och ignelse för konung och konungahus, anhåller första kammaren underdånigst att i E. K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten. Andra kammarens talman yttrade: , Stormäktigste Allernådigste Konung! Åfven riksdagens andra kammare frambär sin underdåniga afskedshelsning samt nedkallar Guds välsignelse öfver E. K. M:t och konungahuset. v Efter att med redliga afsigter hafva för innevarande är fullgjort sitt riksdagsarbete, återvända nu kammarens ledamöter till sina hembygder och de särskilda verkningskretsar, som der äro åt dem anvisade. Det betyder föga, huruvida en sådan krets är stor eller liten och de bestyr som dit höra äro mer eller mindre bemärkta. För samhället äro de alla väsentliga, och derföre skattar hvarje god medborgare såsom sin högsta ära att få på den plats, der han blifvit ställd, pligttroget sköta sitt kall. Men ickenog dermed: han vet sig ock i samma trohet ega sin renaste lycka och det säkra skyddsvärnet emot onda makter, som vilja förgifta lifvet. Ej underligt då, att uppbådet till hemfärd alltid har en ljuf klang, äfven för dem, som af sitt folk blifvit hedrade med det ansvarsfulla uppdraget att deltaga i vården af dess allmänna angelägenheter. Vi samlas visserligen här år efter år med glädje och tacksamhet för att ombesörja hvad oss i detta fall åligger; men vi återvända likväl med en ännu djupare belåtenhet till de inskränktare områden, på hvilka våra medborgerliga uppgifter främst skola lösas och fäderneslandets välfärd af oss närmast befrämjas. Må frukterna af våra bemödanden både der och här vara i menniskors ögon huru oansenliga som helst, så är ändå säkert att den Herre, som råder öfver himmel och jord, aldrig låter någon efter hans vilja fullbordad gerning vara ett förspildt utsäde. At hans nåderika hägn anförtro vi derföre allt hvad som ligger oss om hjertat, och tillägga blott den lifliga önskan att äfven af vår jordiske konung få vara med välvilja omfattade. Ja, riksdagens andra kammare anhåller underdånigast att i E. K. M:ts ynnest och bevågenhet städse få vara innesluten. Efter högtidligheten på rikssalen samlades kamrarnes ledamöter i sina plenisalar, dervid hvardera kammarens talman höll ett afskedstal, hvilket besvarades i första kammaren af frih. Sprengtporten och i den andra af vice talmannen hr Mannerskantz.