Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 3

Exercis och folkbeväpning. (Slut från gårdagsbl.) Att mitt framställande af det felaktiga sätt, hvarpå soldaten ännu inöfvas för sitt kall, skulle hos en och annan, i slentrian och vana insöfd, uppväcka ovilja, var att förvänta. Jagminnes ännu lifligt, hvilken snart sagdt förbittring 1848 års reglemente, (eller rättare det reglementet föregående förslaget), som onekligen inåste anses såsom ett stort steg framåt och i mycket bröt med det förflutna, vid sitt första framträdande åstadkom hos en mängd af armåns officerare; en förbittring, i jamföretsa med hvilken den sinnesstämning ins. lägger i dagen skulle kunna anses som sansad. Allt nytt uti ifrågavarande reglemente klandrades; afskaffandet af en mängd vackra, manövrer och handgrepp beklagades; det obetydliga mått af ledighet under marsch, som förunnades truppen, ansågs vådligt för disciplinen; de eftertanken tilltalande taktiska resonemangerna ansågos såsom ett reglemente ovärdiga o. s. v. et är beklagligen en Gi ovanlig begreppsförvillelse att anse borttagande eller förändring af gällande föreskrifter, dessa må nu vara aldrig så abderitiska, såsom ett upphäfvande af god ordning. Söker man t. ex. visa, att åtskilliga af våra exercisreglementariska bestämmelser, just i den åberopade ordningens intresse, böra förändras, finnes det alltid någon, som, i likhet med ins., träder upp med beskyllningen, att man hatar ordning och lystring. Tagom för tydlighetens skull ett exempel från sperukernastidehvarf,. Om någon då för tiden infunnit sig på exercisplatsen utan pertk, skulle han ansetts bafva begått, och hade ock tvifvelsutan beått, ett stort fel emot den anbefallda ordningen. en jag trotsar hvem som helst i våra dagar, till och med ins., att våga påstå, det perukernas allmänna afläggande på något sätt varit menligt för den militäriska ordningen och Jlystringen. Detsamma torde kunna vågas beträffande de många svackra manövrer och handgrepp, som redan blifvit aflagda. För åstadkommandet af en vacker kroppsställning och en lätt och ledig gång skall man svårligen kunna välja ett ofullständigare; långsammare samt både för undervisare och rekryt mera pinsamt och tröttande sätt, än att tvinga den Senare till ett enformigt gående och stående, hvarunder. man oupphörligen rättar honom. Genom gymnastik uppnås ändamålet i alla afseenden bättre, hvarjemte densamma medför andra fördelar, deribland den att muntra och lifva sinnet. Jag har: framhållit det såsom högst önskvärdt, att hvar och en erhölle ofvannämnpde Kroppställning och gång, anfört exercisens otillräcklighet och gymnastikens nödvändighet härför, afrådt från att söka åstadkomma hållning och sträckning., emedan desamma, åtminstone i praktiken, äro oskiljaktiga från stelhet; med ett ord, yrkat att ställning och sång m. m. böra vara föremål för gymnastiköfningar, ej för öfningar i ledet. Jag vill ej här ingå i undersökning, huruvida ifven bland våra gymnastiköfningar exercispedantismen innästlat sig, och derigenom gjort dem: motbjudande; isynnerhet som allmänhetens uppmärksamhet härpå redan blifvit fästad genom en insänd artikel i Aftonbladet för den 11 sistlidne April.) LA Angående kroppens ställning i ledet har jag yttrat, att densamma borde vara såtillvida regle menterad, att hvad som af befälhafvaren anbefalles kan utan svårighet och genast verkställas, men att för öfrigt hvar och en bör tillåtas, att intaga den ställning han för sig finner vara den minst tröttande. Detta är ingalunda detsamma, som att man i ledet bör få stå huru man behagar — ty man kan stå stilla och rättvänd i ledet utan att akttaga stelhet och reglementerad orörlighet — men deremot torde en hvar finna, att det är den enda förnuftiga och under alla förhållanden wverkställbara föreskrift, som härom kan gifvas. Detsamma torde kunna sägas om det sätt, hvarpå jag visat att vändningar böra utföras. Såsom ett bevis huru felaktiga föreskrifter i längden göra begreppen orediga är, att icke alle-: nast ordning utan äfven lystring anses lida derigenom att soldatens ställning upphör att vara stel eller orörlig. Besynnerligt då, att man, t. ex. vid: kyrkoparader m. m., trots den tvifvelsutan önskliga lystringen, befriar soldaten från detta tvång, samt att vana instruktörer, just när de vilja meddela truppen något, som påkallar mer än vanlig uppmärksamhet, låter den göra på stället hvila. Det är måhända denna farhåga, att i och med hållningen, sträckningen och orörligheten förlora ordning och lystring, som är orsaken, att rörelser i spridd ordning så litet öfvas; ty då är soldaten, enligt reglementet, snart sagdt ålagd, att lemna isido allt hvarpå en soldat igenkännes utom just — ordning och lystring. Det är måhända samma ) Deruti påpekas bland annat olämpligheten af handgevärsexercisen, hvilken af förf. anses mera skada än gagna helsan.