Aftonbladet – 15 maj 1868, sida 2

dom förvandlar han henne i ett vidrigt djur t. ex. en spindel eller groda; stundom åter är han en kannibal som står färdig att sluka den sköna till frukost i form af en kotlett eller frikasst. Men i sagorna uppträder alltid just i den kritiska momangen en deus ex machina, någon ädel riddare, en prins — sagoverlden, likasom das grosse Vaterland eger en verklig embarras de richesse af prinsar — han borde vara högsinnt och fager, utrustad med alla möjliga goda egenskaper, samt dessutom försedd med en talisman, för hvilken Hans ederstygglighet — trollkarlen får draga in hakan och se sig om efter en prinsessa på annat håll. Aimee hade fått sin saga färdig, så när som på riddaren, då en stor ljusbrun hund störtar fram till henne, vänligt viftande på svansen. När den trogna hunden visar sig, då kan väl riddaren icke vara långt borta; eller hvad tro ni, mina värdaste? Så allvarsam! Hvad är nu på färde? Baron Stjernkors lade vänligt smekande sin hand på barnets lockiga hufvud. Aimce uppgaf ett glädjerop: hon hade funnit hvad hon sökte. Ni skall rädda henne, icke sannt! utbrast hon och slog sina små armar kring baronen. Rädda, hvem?... Hvar är Hilda?... Ar hon sjuk? sporde baronen med anande oro. Jag vet inte... Hon gråter. Den stygge gubben har skrämt benne. Den lilla flickan började snyfta högt. Det mätte vara mycket illa när hon gråter. Fanny, som jemnt är otäck, och jag är inte alltid snäll, jag heller — men hon har aldrig gråtit förr. Baronen stod stum och grubblande hur han skulle finna en ariadnetråd ur denna labyrint, då Aimee återtog: Det här brefvet har jag hittat, Jag tror bestämdt att det står der hvarför hon är så ledsen. Baronen fattade brefvet. En stund vägde ban det i handen, men då en blick på sigl