Aftonbladet – 9 maj 1868, sida 3

sitt utbrott, och denna intryckets stegring, denna ökade effekt är vunnen genom öfverdriftens aflägsnande, icke genom förstorade ansträngningar; ty konstnärinnnans dramatiska företeelse har vunnit i ädel måtta lika mycket som henmies stämma, och i följd deraf det musikaliska föredraget, i jemnhet och fördelad kraft. Mot ordens uttal nödgas vi anmärka att det någon gång förefaller litet onaturligt. Det stumma spelet är alltigenom förträffligt, särskildt emellertid under sammansvärjningsscenen i fjerde akten. Slutduon i denna akt likasom tredje aktens duett med Marcel ha beredt sångerskan glänsande triumfer. Aldrig har drottningens präktiga koloraturparti af fru Michaöli föredragits med mera fulländad konstfärdighet än nu, och aldrig hafva den redlige Marcel och den ridderlige Nevers tyckts oss så frammanade och förverkligade på scenen som vi nu förnummit dem genom hrr Willman och Arlberg. Afven hr Behrens Saint-Bris har vunnit i hållning och värdighet. Om emellertid någon skulle, särskildt med hänseende till framåtskridande och högre konstnärlig lyftning, tillerkännas priset för detta tillfälle torde det vara hr Arnoldson denna utmärkelse skulle tillerkännas, vå i hans tolkning af Raoul de Nanzis uppenbarade sig nu en poetisk friskhet och klarhet i uppfattningen jemte en konstnärlig stil i föredraget och den dramatiska uppgiftens lösning, som i förening med den omtyckte artistens alltid utmärkta rent musikaliska egenskaper samverkade till ett helt af sällsynt värde. Härmed uthärdar hr Labatts återgifvande af samma parti åtminstone ännu icke att jemföras, ehuru hans misslyckande vid den första representationen genom hans senare uppträdande i rollen visats hafva varit följd af en tilltällig indisposition. Sångpartiet föredrages med synnerlig omsorg och numera med fullständig framgång i tekniskt hänsende, likasom den starka, för dramatiska uppgifter förträffliga, stämman, ofta är af utmärkt god effekt; men hittills har artisten icke så kunnat sätta sig in i karakterstecknarens mening att han deraf kunnat hemta inspiration och förmåga attindividualisera. Hans Raoul är ingenting egendomligt eller särskildt, blott ett väl sjunget tenorparti. Den sällsporda energi som hoshr Labatt icke kan nog erkännas och som redan fört honom så långt i konstnärlig utveckling skall utan tvifvel äfven i detta parti innan kort föra honom ä t. I hållningen torde Raoul llas så cirklad och beräknande; han har visserligen noblessens medfödda värdighet, men han är en ung soldat, icke en hofman. Om utförandet af operans solopartier förjenar de högsta loford kan detsamma ingaunda sägas om körerna; något som visserlisen ej kan räknas inöfyaren till last, utan är n naturlig följd af vår operakörs numera .emligen klena röstresurser. Gästerna hos Nevers i första akten tyckas igt i sen vilja inlägga något af den ff shet som i hållningen kunde vara passande. allmänhet förargas man af den matthet, varmed de liffullt och schwungrikt kompol: nerade körerna nu framkomma, och att orcestern ackompanjerar kraftigt ehuru sånsen är svag kan knappt annat än väcka l: cksamhet, ty något slags styrka åtminstone : vill man väl finna i återgifvandet af hvad naöstron kraftfullt känt och danat. Samnansvärjningskören, ett bland de få nummer, wvari Meyerbeer röjt huru stor han kunnat rara om han troget älskat det stora i tanke ch stil, har förr på vår scen alltid gifvits vå ett sätt som vittnat om särskild för ek och omsorg, men man tyckes nu ha öfergifvit att för denna scen anlita allt hvad om står till buds och derför blifver intrycket f den odödligt snillrika kompositionen nunera jemförelsevis ringa. Septettens förkortande förminskar betydigt effekten af detta glänsnummers slutmelodi. Mot hela arbetets slutscen anmärka vi att Valentines, Raouls och Marcels ensamhet i lödsstunden gör ett vida mer gripande inryck än att man såsom nu ser dem omgifna t andra offer, helst dessa senare bilda en emligen onaturlig tablå. Operans text kan ynnerligen väl behöfva att retoucheras. AE PLENENDA NA