Aftonbladet – 8 maj 1868, sida 2

hvilken vi Throndhjemare alla så mycket älska — åtminstone på afstånd — och dess ärevördiga vetenskapssällskap, från hvars välförsedda bibliotek de flesta af oss ha hemtat de första hjelpkällorna till sjelfständiga studier. Det var omkring midten af det förra århundradet, som händelsen förde tillsammans i Throndhjem några vetenskapsidkare, hvilka der, aflägsnade från den danska hufvudstadens lärorika samlif och litterära samlingar, erforo ,behof att sluta sig närmare tillsammans. År 1751 hade den 29-årige Gerhard Schönning blifvit anställd som rector schole i Throndhjem, och i hans sällskap hade den unge P. F. Suhm dragit mot norden, för att i det gamla Nidaros hemta sig en hustru och med henne de penningar, som kunde tillförsäkra honom åtnjutandet af det för hans vetenskapliga sträfvan nödvändiga otium. Några år derefter blef den bottenlärde Johan Ernst Gunnerus biskop! i Throndhjem och hade knappt tillträdt sitt embete, förrän han tillsammans med de båda nyssnämnda männen år 1760 stiftade Det Throndhjemske Selskab, hvilket efter att ha utgifvit tre band samlingar sex år senare ombildades till Det kongl. norske Videnskabernes Selskab och i sin nya skepnad invigdes den 29 Jan. 1768. Redan år 1765 hade likväl Schönning blifvit kallad till professor i Sorö och hade tillsammans med Suhm lemnat Throndhjem, och Gunnerus var nu den, som kom att stå i spetsen för det nya vetenskapssällskapet i förening med den såsom olycklig dramatisk författare bekante Nils KrogBredal — densamme, hvars bedröfliga öfversättning af Ovidii metamorfoser Claus Fasting har odödiggjort i sitt epigram Roms, Verdens Guder — alt forvandler Nasos Pen, Til Vederlag Nils Krog forvandler ham igjen. Det nya sällskapet frodades i början ganska väl, utgaf flera band Samlingar, lade grunden till ett bibliotek, som sedermera växte till betydlig storlek; försökte till och med att få i gång allmänvetenskapliga föredrag och rekryterade sig ständigt med nya medlemmar bland det nordenfjeldske embetsmannaståndet, hvilket då säkerligen var lifvadt af fullt ut så mycket vetenskapligt intresse och sinne som dess efterträdare. Isynnerhet tyckes detta ha varit händelsen med presterskapet. Det kan hända, att det icke i samma grad som nutidens teologer var inöfvadt i den gammalprotestantiska dogmatikens subtiliteter och att det i sina predikningar föredrog att verka lockande och uppmuntrande genom skildringar af dygdens vällust, såsom det på den tiden hette, framför att hota och skrämma åhörarne bort ifrån det onda; åtminstone kan nu för tiden en teologisk kyrkohistorikus icke nämna dem utan att karakterisera dem såsom gripna af rationalismens ytlighet och oknistliga mildhet. Men så mycket är dock säkert, att många af dem i vetenskapligt afseende ådagalade en ifver, som måste kallas särdeles aktningsvärd, då man gör afseende å deras isolerade ställning i aflägsna vrår af andet och på den påtryckning som mångfaldiga och heterogena embetsgöromål måste utöfva på deras vetenskapliga sinne. I För dem blef nu vetenskapssällskapet i Throndhjem ett slags alma mater, som dock icke, såsom stiftarne hade hoppats, kom att afhjelpa den stora och betydliga bristen på ett norskt universitet, Dertill voro de andliga såväl som materiella resurser, man hade att förfoga öfver, för små och Kjöbenhavns traditionella anseende såsom ide två rikenas vetenskapliga centrum för stort. Mycket bland skörden af sällskapets verksamhet blef dilettantarbete; der fanns visserligen tillräckligt med god vilja och entusiasm för den sanna, oskyldiga och outsägliga vällust, som oskiljaktigt följer med vetenskapernas odlande, såsom Bredal så sirligt kallade det i ett af. sina tal; men efter den indelning af vetenskaperna i nödvändiga, nyttiga och nöjsamma, som han uppställde, blef det också plats för poetiska tankar om vetenskapers och: insigters: förvärfvande , för såvidt de kunna missbrukas och brukas på rätta sättetn, rimmade utgjutelser om Fornöjelse oj Fornöjelighed o. s. v. i den välbekanta sti som i den dansk-norska litteraturen så plötsligt fick sitt banesår i Kjerlighed uden Strömper. Sällskapet hade från första början föresatt sig ett mycket omfångsrikt mål. Det eftersträfvade icke uteslutande någon grundlig, nyttig eller vacker vetenskap och skulle till på köpet ha sin uppmärksamhet riktad på allt hvad som kunde vara fäderneslandet till nytta, hvarför också det, som kunde tjena till att förbättra landthushållningen, t. ex. åkerbruket;, fiskerierna 0. s. v. borde med flit bedrifvas.. I denna sammanblandning af ve tenskapliga och praktiskt nyttiga ämnen låg utan tvifvel en väsentlig orsak till, att sällskapet icke fick den betydelse, som man eljest kunde ha haft skäl att vänta. Krafterna splittrades, och stundom visade de lärde herrarne sig, när det gällde nyttiga arbeten, i betänklig grad opraktiske, såsom t. ex. då sällskapet åtog sig att uppodla en stor, i närheten af Throndhjem belägen m Tr, ett arbete, som måste öfvergifvas, sedan det hade uppslukat betydliga summor. Många årtionden hade icke förflutit, innan sällskaets egen ordförande måste medgifva, att det 1 vetenskapligt afseende icke längre egde samma betydelse som kort efter det en Schönniog och en Suhm stiftade det och då de förherrligade det genom six anda och sina skrifter,. I början höll man sig till den af Gunnerus grundlagda traditionen, hvilken gick ut på att fylla sällskapets skrifter med naturvetenskapliga mindre arbeten; sedermera, då intresset för de topografiska studierna tog så kraftig fart och til och med föranledde stiftandet af ett eget topografiskt sällskap år 1792, inkommo flere rätt värdefulla distriktsbeskrifningar till sällskapet. Under de sista årtiondena tyckes icke någon särskild vetenskap 1synnerlig grad ha tilldragit sig sällskapets uppmärksamhet; man finner om hvartannat afhandlingar om Throndhjems stifts försvar, om hindren för jordens ändamålsenliga odlande i Norge, en af sällskapet belönad och på grund af sin esoteriska natur å tyska aftryckt prisafhandling af Arthur chopenhauer om huru menniskans fria vilja kan bevisas af dess sjeltmedvetande; ett matematiskt arbete af N. H. Abel 0. s. v. I det hela har sällskapet från århundradets början icke publicerat mer än litet öfver 4 band skrifter, hvaremot det på det första halfva århundradet af sin tillvaro utgaf 8 dryga band, men i stället koncentrerade det sin verksamhet, dels på. understöd åt sådana vetenskapliga arbeten, som eljest icke skulle ha haft utsigt till framgång dels på fö sa RR a TOT TR nn bt 6 ÅR hl an — ——