Aftonbladet – 6 maj 1868, sida 2

kan klandra dess fria bruk eller missbruk och den gör så godt dit den kommer... Att numera tänka på några eftermiddags. promenader var föga värdt, då hvarken Hilda eller hennes elev voro hågade att dervid ha orefven till tredje man. Lilla Aimee sprang lång väg, bara hon fick se en skymt af hans högvälborenhet — barn tycka endast undantagsvis om gamla, fula karlar. Konfekt och andra rariteter som annars pläga utgöra en temligen fast föreningslänk emellan individer af olika åldrar förfelade helt och hållet sin verkan härvidlag. — Alla grefvens försök att såmedelst ställa sig in hos den lilla flickan voro fåfänga; hon hade, honom förutan, öfverflöd på slika delikatesser. De enda som funno sin räkning vid grefvens liberalitet voro inspektorens små arfvingar, åt hvilka Aimee alltid ögonblickligeh bortgaf presenterna; naturligtvis till stor förtret för gifvaren, hvilken således i mer än ett afseende blef lurad på konfekten. Hilda och hennes elev tillbragte följaktlisen nästan hela eftermiddagarne på sina rum och visade sig sällan dernere annat än vid måltiderna. För att ändå någon gång hemta risk luft, öfverenskommo de båda flickorna utt företaga utvandringar tidigt på morgarne, då de togo sig noga i akt för att syas på de vägar, der de kunde befara ett nöte med någon af de manliga grannarne. Således, i stället att välja stora landsvägen ned sina talrika bivägar och öppna platser, ördjupade de sig i det inre af parken, der ngen annan korsade deras väg än någon på nedsprång stadd ekorre, eller skogsdufvor ch vaktlar flitiga att draga strå till sina on. Högsommaren var inne; för det befjä-rade slägtet hade sång och lek upphört och le husliga bekymren tagit sin början. Det var tidigt en morgon: daggperlorna