Aftonbladet – 6 maj 1868, sida 2

— I — Friherre Gripenstedts yttrande i andra ka mmaren den 18 April, angående förslag till ändring i stadgandet rörande tvångskurs å riksbankens sedlar. Jag betviflar visst icke, att denna frågas stora vigt Mifvit i allmänhet insedd, men jag tror likväl, att den måhända ej blifvit af hvar och en till sitt fulla värde uppskattad. För min del anser jag densamma vara af utomordentligt stor betydelse, och jag tror derföre att vi äro skyldiga att ej alltför hastigt och lösligt behandla henne. Till detta uttalande hemtar jag anledning af hvad en talare här midt öfver nyss yttrade derom, att, enligt hans förmenande, hvarje ledamot redan fattat sitt beslut i frågan och att all vidare diskussion deri således ej skulle gagna till något, utan endast onödigt upptaga tiden. Jag hyser deremot den åsigten, att det väl må vara skäl, att vi ej alltför länge sysselsätta oss med småsaker, och med temligen onyttiga formstrider, men deremot, då vigtiga frågor, såsom denna, förekomma, att vi åt dessa böra lemna all möjlig uppmärksamhet. Man har velat framställa motionärens förslag såsom ett nytt påfund, tillkommet egentligen blott i privatbankernas intresse. Detta är likväl en oriktig uppfattning af saken, ty förslaget är hvarken nytt eller i främsta rummet gynnande för priubankoraa. Grunden till detsamma ligger långt jupare. Eller huru skall man kunna förklara denna oro, som alltid låter sig förnimmas så snart det blir fråga om riksbankens ställning och dess soliditet? Hvadan kommer denna allmänna ängslan, så snart man ser att dess gilfverkassa förminskas? Hvar och en vet, att riksbanken eger en högst betydlig förmögenhet, eller ett kapital, Dp. ående till mer än 30 millioner rdr, och till följd deraf bör man ju icke ett ögonblick kunna betvifla, att den ej skall kunna uppfylla alla sina förbindelser. Men ändock förspörjes denna oro, denna fruktan, så snart det blir fråga om riksbankens förmåga att när som helst inlösa sina sedlar. Detta är också ganska naturligt, ty hvar och en känner att ej mindre hela landets ekonomiska ställning, än äfven hvarje enskild mans materiella välfärd är Jå ett olyckligt, ja jag vågar säga nära nog oerhördt, sätt sammanbunden med denna inrättning. Det finnes icke något annat land i verlden, der man i sjelfva grundlagen på detta sätt gjort hela samhället beroende af en dylik institution och dess förvaltning. Och likväl synes man här vara belåten med en Sådan anordning. Man hyser ett slags längtan, man känner ett slags behof att bibehålla detta tillstånd, liknande galerslafvens sammankedjande med sin granne, och man tyckes till och med älska sin boja, så att man icke vill blifva från henne befriad. Ja, så förunderligt stor är vanans makt, att man slutligen kan komma derhän, att man knappast vill skiljas äfven från sitt fängsel. Men röster hafva likväl förut höjt sig, för att få denna boja aflyftad eller sönderbruten, så att vi må befrias från en fara, som alltjemt sväfvar öfver våra hufvuden. För att bevisa detta och för att visa, att behöfligheten af en förändring i detta hänseende redan förut varit insedd, ber jag att få åberopa ett anförande vid 1859—1860 årens riksdag, så mycket hellre som detsamma innehåller skäl, hvilka jag för min del anser vara fullt gällande. Det var jag, som då tog mig friheten att på riddarhuset yttra följande: VETT TRE ra RT KN ITE TR RET ORT MOS (SAN DON EST