Aftonbladet – 4 maj 1868, sida 2

STOCKHOLM den 4 Maj. , — l Språkfrågan och bondeagitationen i Norge. ; (Från Aftonbladets korrespondent.) Sist när jag berättade om det medborgeriga krig, som sedan nyåret hemsökt vårt redliga samhälle, bragt split i husen, ställt roder mot broder, man mot hustru, son mot ar, splittrat nationen i två folk, tvä stamnar, två racer med hvar sin kultur och hvar itt språk — det fasaväckande mål-kriget, wvars vapenbrak till och med gifvit genljud vå andra sidan om Kölen och Kattegat, var striden ännu temligen lokaliserad. Men just som jag hade aftsändt mitt bref, berättades let, att nu skulle den gamle promachos Döenm åter uppträda på stridsplatsen, och vanska riktigt kom han antågande den 2 Februari. Nu var det lätt att förutse, att let på slagfältet skulle komma att gå, om cke blodigare, åtminstone betydligt mera larnande till, och så blef det också. Men i stället för att anfalla i centern, hvarest motståndarnes baner var uppsatt vid vårt kära nodersmål, företog han en flankmarsch och öll under vilda krigsrop fienden i ryggen på len punkt, der de politiska sträfvandena för en närmare anslutning till Sverge voro förvarade. Målsaken framställdes såsom nåsonting underordnadt, hufvudsaken var det politiska. Innan jag likväl vänder mig till det genom denna manöver uppkomna handgemänset, vilja vi kasta en blick öfver det öfriga stridsfältet, der det går hett nog till. Sedan en förf. i Aftenbladet — hvars bedrifter jag emellertid för vissa orsakers skull, som Holberg säger, icke kan inlåta mig på att karakterisera — hade öppnat fejden med ett anfall i tre afdelningar: maålsträfvarnes program — målsträfvarnes estetik — uitimatump, började äfven Morgenbladet att röra på sig och utsände den 30 Jan. en fruktsam författare och vetenskapsman, som vid föregående tillfällen har visat, att han med lika mycken energi som skicklighet förstår att handtera polemikens vapen, till strid mot målsträfvandet. Han började mycket käckt och mycket roligt och sorterade bland annat sina motståndare i de aktiva och de passiva målsträfvarne. De senares antal är naturligtvis öfvervägande störst, emedan den passiva målsträfvarevärdigheten kan fås för mycket godt köp. Man behöfver dertill blott ha hört en patriot förklara, att vårt fädernesland bar slafkedjor eller låg i dvala under de århundraden, i hvilka, säsom andre tillåta sig att mena, reformationen och med den en högre själsodling fick inträde, rikets näringsfång togo en ny fart, dess folkmängd förökades till mer än dubbelt, städer reste sig längs hela kusten och i det hela taget den grundval uppfördes, hvarpå Norges nyare historia hvilar. Våra närmaste fäder (om de då föröfrigt äro våra fäder) voro slafvar, som vi måste glömma, men om detta skall lyckas, måste vi framför allt afskaffa deras språk. : Kunna vi göra det, så skall det gamla Norge åter resa sig med makt såsom i en Håkans och en Olofs dagar. Månen hederlig man, som i hvardagslag icke har råd att tänka utöfver sitt yrke, finner det efter ett sådant patriotiskt föredrag icke illa, att gratis ha fått sig en ide, hvarmed han i högtidliga stunder kan uppvärma sig och andra, och på nästa sjuttonde-Maj-fest eller kanske vid en kreatursutställning tömmer eller till och med föreslår han — helt visst dock på bokspråket — med sjelfbelåtenhet en skål för målsakens framgång,. På detta sätt fortsatte Morgenbladstörfattaren en stund att manhaftigt gå fienden på lifvet, till dess han plötsligt blef hängande i cn intressant historisk punkt, med bars undersökning han försinkade sig a länge, att målsträfvarne en god tid emligen ostörda fingo tumla om, isynneraet i provinspressen, för wvilken de Tiesenterade sig såsom olycklige förföljde, gem storbladen icke ville låta få ordet, Hela landet var plötsligt förvandladt ul en enda stor valplats; det var i ett par veckors tid nästan icke möjligt att taga någon af de utanför Kristiania utkommande tidningarne i handen utan att stöta på förklaringar, uppsatser, poesier, haranger för eller emot den ändlösa målsaken. Förnämligast var det i Drammen och i Bergen, som bläcket flöt i strida strömmar. Den förra af dessa städer har två tidningar, hvilka till väsentlig del fängsla sin Jläsarekrets med bref från Kristiania, i hvilka det vrakgods af sladder och sqvaller samlas ihop, hvilket hufvudstadens egna blad finna under sin värdighet att beblanda sig med. Nu faller det af sig sjelf, att när den ena af dessa tidningar säger ja, så säger den andra nej, och så gick det också denna gång. Medan Drammens Tidende underrättade sina läsare om, att målsträfvarnes oförskämdhet var i ständigt stigande och att deras ledare saknade all sann originalitet, företog Drammens Blad en ordentlig mantalsskrifning öfver de särskilda målsträfvaregrupperna och ropade förtjust hurra för dem. Icke mindre varmt ick det till i Bergen, hvarifrån flere af de ifrigaste målsträfvarve förskrifva sig, och hvarest opinionen i ett par år har blifvit bearbetad af veckobladet Ferdamannen; här slogs man skarpt om berättigadt och oberättigadt målsträfvande, berättade, att det språk, hvarpå Asbjörnsen och Moe upptecknat vära folksagor, icke var norskt, utan ett främmande språk — ja detta har verkligen, horrenda refero, stått att läsa i tryck — och slutade med att stifta en egen målsträfvareförening Vestmannalaget, hvars ändamål enligt programmet skall vara att framhålla sådant, som kan vara till sann sällskaplig hugnad, skärpa nationalkänslan hos medlemmarne och befrämja norskhet i landet, och af hvad art denna norskhet skall vara, synes deraf, att enligt en annan paragraf i lagarne kunna blott de bli medlemmar, som ha den rette Vyrdnad for Maalsagen. Ursprungligen hade det arbetats på att få till stånd en norsk Forening til Folkeoplysningens Fremmep, hvilken då på måletv och i ortodox norsk anda skall åtaga gr att Nntfäöra det värf cam dot rodan han