Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 3

ter till en stor sal, der han bjöd de båda flickorna inträda. Lika vanvårdadt och förfallet som det yttre visade sig, lika omsorgsfullt putsad: och vårdadt föreföll det inre. Icke ett dammkorn hvilade på de tunga, gammalmodiga möblerna, icke ett dvergsnät dolde sig i nägon vinkel eller vrå. Fönsterdraperierna. ehuru urblekta, voro ordnade med samma omsorg som då de första gången uppsattes; tak, förgyllningar och tapeter, ehuru mörknade af ålder, voro i bästa möjliga skick. och de målade goltven skeno likt spegelglas Från salen, genom ett stort dystert Tförmak samt ett kabinett, der en samling af konstsaker tilldrog sig Aimöes barnsliga nyfikenhet, inträdde deändtligenien sängkammare. hvars tvenne höga fönster, belysta af eftermiddagssolen, erbjödo en obegränsad utsigt öfver hela den skogiga bergplatån med Mälarens vågor brytande sig emot dess fot. Här var den sist aflidna friherrinnans rump, upplyste betjenten i det han med forskande blickar betraktade den unga fröken. Nu var det likväl icke alls förvånande. Hilda hade tvärstannat midt på golfvet liksom förstenad, med bleknad kind och stirrande öga. Främst till höger bland en rad familjeporträtter, hvilka prydde den ena långväggen, ade den unga flickan varseblifvit sin mors Aimee, som glömt sig qvar bland de kinesiska dockorna i kabinettet, kom nu inspringande, men äfven hon studsade tillbaka at öfverraskning, vid det hon bemärkte porträttet. Nej, men se då, fröken! det är ju du sjelf utbrast hon och pekade på taflan. pBestämdt är hela det här slottet förtrolladt, liksom det i sagan, den du berättade för mig