Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 2

liga och omöjliga skjul och bås pläga bli apterade. Det var med en känsla af välbefinnande, för hvilken hon länge varit främmande, som Hilda gick att taga i besittning de tvenne små förtjusande gafvelrum, dem hon samfäldt med sin unga dev skulle bebo. Från den lilla balkongen utanföre fönstren öppnade sig för hennes blickar en tafla skönare än hennes tjusta öga någonsin tillförene skådat. Der utbredde sig Mälarens silfvervågor lifvade af tusentals farkoster, och stundom afspeglande på den lugna ytan dessa oräkneliga krökningar, holmar och skär, intill hvilka den bugande vassen smyger sig så tätt och smidigt som en gördel, samt de lummiga skogarne, der då och då några menniskoboningar framtitta helt skälmskt bakom det dunkelgröna löfverket. O, du herrliga sjö! Svealands stolthet. — Den stolta konungastadens furstemantel, der med den gryende dagen solen sömmar med guld hvarje våd, eller natten med frikostig hand utströr sina oräkneliga diamanter — Hvem kan täfla med dig i skönhet? — Hvem skulle icke skatta sig rik att ega ett hjerta och en koja på dina stränder — om blott dina stränder egde Italiens temperatur! — Kärleken, den idylliska nemligen, den som svärmar för kojor och hjertan, fryser så lätt bort under vårt oblida luftstreck. Fru Berger, som sjelf älskade att njuta ett ljufligt otium cum dignitate, fann troligen oförenligt med sitt menniskoälskande hjerta att icke unna sin omgifning samma afundsvärda förmåner. Följaktligen hvilade öfver hela husets personal, ja till och med ö husdjuren, en anda al lugn, sömnaktig maga. Pigorna vaggade om hvarandra ik ket samt öfriga sysslor; de förhastade sig lika litet i gång och åthäfvor som ankorna